Blogg

Under läsningen av Enckells Hölderlinbok har jag kommit att tänka mer och mer på Hölderlin och hans diktning. Igår skrev jag några rader om kapitlet som handlar om brevromanen ”Hyperion oder der Eremit in Griechenland” och idag vill jag med er läsa den stora dikten ”Hyperions Schicksalslied”. Jag har också gjort ett försök att översätta den till svenska…

Hyperions Schicksalslied

Ihr wandelt droben im Licht
  Auf weichem Boden, selige Genien!
    Glänzende Götterlüfte
      Rühren euch leicht,
        Wie die Finger der Künstlerin
          Heilige Saiten.    

Schicksallos, wie der schlafende  
  Säugling, atmen die Himmlischen;  
    Keusch bewahrt  
      In bescheidener Knospe,  
        Blühet ewig  
          Ihnen der Geist,  
            Und die seligen Augen  
              Blicken in stiller  
                Ewiger Klarheit.

Doch uns ist gegeben,  
  Auf keiner Stätte zu ruhn,  
    Es schwinden, es fallen  
      Die leidenden Menschen  
        Blindlings von einer  
          Stunde zur andern,  
            Wie Wasser von Klippe  
              Zu Klippe geworfen,  
                Jahr lang ins Ungewisse hinab.

…

…

…

Hyperions ödessång

Ni vandrar däruppe i ljuset  
  På mjuka stigar, sälla himlaväsen!  
    Glänsande gudafläktar  
      Vidrör er lätt,  
        Som harpistens fingrar  
          Heliga strängar.

Utan öde, som det sovande  
  Lindebarnet, andas de himmelska;  
    Kyskt bevarad  
      I ödmjuk knopp,  
        Blommar evigt  
          Säll deras själ,  
            Och de saliga ögonen  
              Blickar i stilla  
                Evig klarhet.

Men oss är givet,  
  Att ingenstans få ro,  
    De störtar, de faller  
      De lidande mänskor  
        Blint från stund  
          Till stund  
            Som vatten från klippa  
              Till klippa kastade  
                Genom åren ner i ovissheten.

…

…

Här finns två av mina tidigare Hölderlintexter:

Hölderlin – längtan tillbaka till det klassiska Grekland

Källarhändelser – en Hölderlinvind

Det tredje kapitlet i Mikael Enckells bok om Hölderlin handlar om dennes kända brevroman.

Enckell börjar med att kort återge händelseförloppet och jag vill citera några ställen ur den här sammanfattningen och fylla i lite mellan citaten:

”Hyperion oder der Eremit in Griechenland” är en roman huvudsakligen uppbyggd på en rad återblickande brev från Hyperion till hans vän Bellarmin, i mindre utsträckning naförs också brevväxlingen mellan Hyperion och Diotima.

•

I första hand kunde man beskriva romanen som en ung mans utveckling.

Enckell berättar om Hyperion olika relationer, den till mentorn Adamas, den till den unge vännen Alabanda och slutligen den till den älskade Diotima.

Känslan för det klassiska Grekland och vad det representerar förenar de unga och i konsekvens med den söker Hyperion i början av andra volymen upp Alabanda och deltar tillsammans med denne i grekernas resning mot turkarna. Entusiasmen förbyts emellertid snart i våldsam besvikelse, när grekerna visar sig vara mänskligt bristfälliga och hänger sig åt lumpet rofferi och meningslöst mördande.

Enckell kommenterar detta.

Hyperions besvikelse över grekernas bristande intresse för att handla enligt de klassiska ideal han själv försökt följa, motsvarar uppenbarligen Hölderlins känslor inför urspårningen av den franska revolutionen.

•

Ensam, lämnad av Alabanda som inte uthärdat tanken att från sidan bevittna de älskandes lycka, och skild från Diotima av döden, lämnar Hyperion Grekland och styr västerut.

Efter sin sammanfattning av handlingen säger Enckell att denna spelar en underordnad roll och så fortsätter han:

Intrigen är inte bäraren av det väsentliga i verket. Snarare vilar huvudvikten vid två sinnestillstånd, ständigt alternerande, som bryts mot varandra, högre och intensivare varje gång.

Enckell tillägger att ”Hyperion snarare är ett lyriskt verk än ett prosaiskt och så säger han något som får mig att haja till. Jag hajar till för att det verkar så väldigt sant:

Desperationen i Hölderlins värld är av sådan intensitet att den inte helt kan bindas vid ett bestämt händelseförlopp. Den har ryckt sig lös och tilltvingat sig så mycket utrymme på sidan av själva intrigen, att denna inte längre uppfattas som det självklara uttrycket för ångesten.

Jag ska nu inte citera mig igenom resten av kapitlet utan bara ta upp ett ställe till, eftersom det påminner mig så stark om något Enckell ”sa här igår” (jag menar det där med att Hölderlin aldrig finner det ”lämpliga avståndet” till människor). Så här skriver Enckell:

Skräcken för att förintas och uppslukas är Skylla som svarar mot den ödsliga tomhetens Karybdis.

Och så ger han plats för Hölderlin att själv uttrycka detta:

Ich liebte meine Heroen, wie eine Fliege das Licht; ich suchte ihre gefährliche Nähe und floh und suchte sie wieder.

När jag tänker på Hölderlin eller kanske snarare på hans liv ser jag ibland ett högt valv framför mig, ett valv som är solbelyst från ena sidan. På den andra sidan råder mörker. Högst uppe på krönet är dikten ”Hälfte des Lebens” inristad på ett sådant sätt att den första strofen överströmmas av solljus medan den andra ligger i skugga.

…

Mikael Enckells bok ”Hölderlin” kom hit som en glad överraskning för någon månad sedan. Ett par gånger har jag bläddrat i den och läst lite här och där. Bland annat har jag njutit av texten på försättsbladet:

Denna bok är år 1975 utvald av
Finlands Svenska Författarförening
för dess passiva medlemmar.

tryckt i 500 numrerade
exemplar, varav detta är
Nr 211

och egenhändigt signerad av

Men nu är det dags att börja läsa den här boken på riktigt:

I andra kapitlet, som en är en vandring genom Hölderlins liv, har jag nu just lämnat barndomen bakom mig. Först finns några fakta om modern, om fäderna och deras tidiga död, om syskonen – flera av dem dog i späd ålder – och sedan kommer vi till den unge Friedrichs första skolår. Enckell talar om hans längtan efter en far och svårigheterna i kontakten med andra. Vi möter sedan Hölderlin i några brevcitat och Enckell kommenterar:

Här finns det problem redan uttalat som senare oupphörligt varierades, svårigheten att finna ett lämpligt avstånd till en annan människa, tillräckligt kort för att garantera ömhet, tillgivenhet och vänskap, och samtidigt tillräckligt långt för att möjliggöra självständighet och oberoende. Denna oförmåga bidrar till att ge hans liv en ”ryckig” prägel med ständigt avbrutna planer och projekt.

Det finns något för mig slående i den här tanken om det ”lämpliga avståndet”. Ofta talar man ju om brist på närhet eller ömhetstörst. Eller så talar man om strävan efter självständighet eller hävdandet av en människas individualitet. Men mycket sällan ser man det från båda håll samtidigt och det är då den här bilden med det ”lämpliga avståndet” uppstår. Jag oroas lite av den, men känner ändå eller just därför att här finns något sant. Tanken att det ”lyckliga området” är ganska smalt och att det finns någonstans i mitten ter sig kanske i första taget inte som så lockande som idén om att det skulle finns längst ut eller längst fram någonstans, men den har en gåtfull betvingande övertygelsekraft.