Blogg

Dagar vid vattnet

Sommaren är här på besök – kort eller långt går inte att veta – och vi försöker så mycket som möjligt att flytta ner dagarna till vattnet. Vi följer stigen ner genom hagarnas grönska; synd bara att fästingarna bor där i gräset.

p1040643

Vassbotten ligger lugn och loj mellan vassarna:

p1040640

De små båtarna gungar sakta vid bryggan:

p1040685

Londi och jag simmar omkring på den mjuka vattenmattan. Vi ska ingenstans:

p1040682

Och andra strandens spegelbild viks ihop och vecklas upp av vågorna. Om och om igen.

PS För dem av er som inte sett det kan jag berätta att jag nu äntligen lagt in en liten text på min hemsidas framsida.

Minnesord över en dockteatermästare

I förrgår läste jag med en alldeles särskild behållning en dödsruna skriven av den kände marionettisten Michael Meschke. Den handlade om den grekiske dockteatermästern Evgenio Spatharis. En bit in i texten skildrar Meschke en episod ur Spatharis’ dockspelarliv:

p10306111Under en internationell festival på den grekiska ön Hydra framträdde Spatharis en sommar under sedvanliga politiska spänningar mellan Grekland och Turkiet. Bredvid honom spelade hans främsta motsvarighet i Turkiet, skuggspelstraditionens Karagöz. De två mästarna grälade våldsamt – genom sina dockor – om vem som var bäst varefter de två korpulenta herrarna trädde framför sina scener för att buga men i stället föll i varandras armar.

Michael Meschke hör till min barndom. Jag vet inte riktigt hur, men han gör det. Och dockteaterns värld upphör aldrig att fascinera mig.

Nazar Gontjar

honcharFör tio dagar sedan drunknade den ukrainske poeten och konstnären Nazar Gontjar i en sjö utanför staden Uzhgorod. Han blev 45 år. Lev Hrytsyuk, som kände honom personligen, har skrivit en minnestext om honom i Salongen. Ur den har jag lånat en av Gontjars dikter i Levs översättning:

Jag dyker ned
i himmelen –
och i universum
dyker jag upp
och jag svävar
och jag sjunger
och jag ropar
och jag gäspar…
och så vaknar jag

– – – – – –

jag ligger –
och jag varken sjunger
eller ropar –
och så gäspar jag…
och vaknar inte

Om ni vill läsa originalet också, så finns det här.

Färgen blå

Låt mig följa en äventyrlig stig längs några av namnen på färgen blå. Sedan länge vet jag att ordet ”blå” en gång betytt svart. Så här skriver Hellquist om detta:

Ordet betydde i äldre tid även: svart, blåsvart, kolmörk, t.ex. ä. nsv. ”blåman”= fsv. ”blaman”, neger, mor o.d.

Igår befann jag mig i ett samtal med två rumänska väninnor, som då och då växlade några rumänska ord och fraser med varandra. Jag upptäckte då att blå på rumänska heter ”albastru”. Det låter ju som vit eller vitaktig, tyckte jag och frågade efter ordet för ”vit” – ”alb” fick jag veta.

Jag kastar en blick i Hellquists text om ”blå” igen och finner:

väl trots olikheten i bet. besl. med lat. ”flavus”, guldgul, blond

”Blå” är alltså både svart, vit och guldgul enligt dessa fynd! (För mig gärna på rätta vägar, om ni tycker att det här är en irrstig.)

I alla fall ger det här en vink om hur vindlande färgordens vägar är. Och mitt i detta med orden förundras man över hur människan kommit på hur man (visserligen på olika sätt) ska dela upp ett steglöst spektrum i ”färger”.

p1010148

möjligen passar denna bilds färg inte riktigt till det pausträdsblåa omkring