I förrgår läste jag med en alldeles särskild behållning en dödsruna skriven av den kände marionettisten Michael Meschke. Den handlade om den grekiske dockteatermästern Evgenio Spatharis. En bit in i texten skildrar Meschke en episod ur Spatharis’ dockspelarliv:
Under en internationell festival på den grekiska ön Hydra framträdde Spatharis en sommar under sedvanliga politiska spänningar mellan Grekland och Turkiet. Bredvid honom spelade hans främsta motsvarighet i Turkiet, skuggspelstraditionens Karagöz. De två mästarna grälade våldsamt – genom sina dockor – om vem som var bäst varefter de två korpulenta herrarna trädde framför sina scener för att buga men i stället föll i varandras armar.
…
Michael Meschke hör till min barndom. Jag vet inte riktigt hur, men han gör det. Och dockteaterns värld upphör aldrig att fascinera mig.
På samma sätt för mig. Michael Meschke hör hemma i min barndom – ungdom på något sätt. Kanske bara från någon artikel, men jag var mycket imponerad av honom. Idag umgås jag lite med en av hans elever!
Hej Berith,
trevligt att läsa detta; själv försöker jag fortfarande komma på vad det är jag så dunkelt minns…