Färgen blå

Låt mig följa en äventyrlig stig längs några av namnen på färgen blå. Sedan länge vet jag att ordet ”blå” en gång betytt svart. Så här skriver Hellquist om detta:

Ordet betydde i äldre tid även: svart, blåsvart, kolmörk, t.ex. ä. nsv. ”blåman”= fsv. ”blaman”, neger, mor o.d.

Igår befann jag mig i ett samtal med två rumänska väninnor, som då och då växlade några rumänska ord och fraser med varandra. Jag upptäckte då att blå på rumänska heter ”albastru”. Det låter ju som vit eller vitaktig, tyckte jag och frågade efter ordet för ”vit” – ”alb” fick jag veta.

Jag kastar en blick i Hellquists text om ”blå” igen och finner:

väl trots olikheten i bet. besl. med lat. ”flavus”, guldgul, blond

”Blå” är alltså både svart, vit och guldgul enligt dessa fynd! (För mig gärna på rätta vägar, om ni tycker att det här är en irrstig.)

I alla fall ger det här en vink om hur vindlande färgordens vägar är. Och mitt i detta med orden förundras man över hur människan kommit på hur man (visserligen på olika sätt) ska dela upp ett steglöst spektrum i ”färger”.

p1010148

möjligen passar denna bilds färg inte riktigt till det pausträdsblåa omkring

12 tankar om “Färgen blå

  1. Inta undra på att vi fascineras så av havets och himlens djupblå, oändliga blå… :)

  2. Föreställningen bakom ordet ”blå” är något som har med både ljus och mörker att göra. Jag syftar nu inte på ordets eller ordytans olika manifestationer i språken, utan på idéinnehållet bakom, även om det naturligtvis alltid är svårt eller kanske egentligen ogörligt att hålla isär form och innehåll. Jag tror att detta – alltså att blå associeras med både ljus (vitt) och mörker (svart) har att göra med att de största ”exponeringsytorna” för blå är himmel och hav och både himmel och hav kan vara både oerhört ljusa och helt svarta och guldet finns där ju också, om vi ska ta med ”flavus”. Nej, jag vill inte gå in på de färger som uppstår vid solens upp- och nedgångar för då blir det rundgång i spektrum här.

  3. Jag har just läst att ”albastru” (Lat.albaster – albus) kanske kommer från att man refererade till himlen som var mer vit molnig; och senare refererade man bara på himlen på ett generellt sätt, utan att vara inriktad på en specifik färg. Men det är ett direkt förband (på rumänska) mellan himmel och ”albastru”. Jag har inte vetat om det här sambandet.
    Tack så hjärtligt för din blogg post!!

  4. Jag hann aldrig berätta om den där teorin om hur olika språk stegvis delar in färgspektrat, och eftersom du gjorde ett helt blogginlägg av det så måste jag ju göra det här…
    Det finns alltså forskning som ”tyder på” att det finns en universell hierarki för i vilken ordning som ett språk tar in ord för färger, den ser ut så här:

    1. svart och vit

    2. röd

    3. grön eller gul

    4. grön eller gul beroende på vad det blev i punkt 3

    5. blå

    6. brun

    7. ”resten”

    Kanske är det därför som ordet för blå kan ha rötter åt så motsatta håll, att det så att säga kommer sent i utvecklingen?

  5. Tack Ade, tack Laura,
    för era utvidgningar av den här ”färganalysen”! Spännande och lärorikt för mig.

    Bengt,
    jag använde just den här blåbilden för din skull.

  6. Sambandet blått och vitt får mig bland annat att tänka på färgämnet blåelse som lades i vittvätten så att den skulle se vitare ut. Och på ögonvitor som kan blänka blå.

  7. På tal om färg ett citat från från Språkfakta – Språk och tänkande

    »På svenska finns det en massa namn på färger (som t.ex. blå, röd, vit, ljusgrått, lila och cyanblå), men i vissa språk i världen (till exempel i tiv-språket på Nya Guinea) finns bara ord för ljus respektive mörk. Om man tänker sig att språket och tanken är beroende av varandra skulle det innebära att du som svensktalande skulle se skillnad och kunna tänka på många fler olika färger (eftersom du har så många färgnamn i ditt språk) än den personen som talar tiv-språket som bara har två färgnamn (ljus och mörk). Man har faktiskt undersökt om detta stämmer, och det visade sig att de som talade ett språk med färre färgnamn inte alls var sämre på att urskilja olika färger än den som talade ett språk som innehöll många färgtermer.«

  8. Agneta,

    intressant, både det där med blåelse och texten från ”Språkfakta”. Ändå undrar jag om inte det där med de olika många färgorden (eller andra liknande skillnader mellan språks ordförråd) påverkar människans seende (eller andra sinnesupplevelser) och tänkande, fast möjligen på andra sätt än det som har med själva urskiljandet och registrerandet att göra.

  9. Jo, det tror jag också. Funderade på hur man tänker om man befinner sig en miljö med företeelser eller ting man inte har något namn på. Man kan visserligen urskilja, men jag tror att man i varje fall tänker annorlunda än dem som har namn eller beteckningar på det hela.

  10. Det finns en blomma som på svenska heter brunört som har i våra nutida ögon hetat violetta blommor. Jag antar att det beror på att man förr inte skilde på färgerna brunt och violett.
    Intressant är också – en utvikning- att man i det i den hebreiska Bibeln hade ett verb som inte skilde på ”skratta” och ” le”. Alltså log Sara då Gud sade åt henne att hon skulle bli havande och föda ett barn, medan hon på tyska om jag förstått saken rätt,” lachte”. Jag tror det var så i svenska också att man inte började skilja på skratta och le förrän någon gång på 1600-talet.
    Hur som helst – det innebär att de kategoriseringar vi har nu inte behöver ha gällt tidigare.
    Man föreställer sig att vi går mot en allt större uppdelning, inte bara av färger, utan också av annat som kan språkligt beskrivas.

  11. Fast går inte rörelsen åt båda håll? Vissa företeelser som blivit mindre frekventa eller intressanta kanske därmed blir mindre angelägna att precisera. (Tyvärr hittar jag inga exempel nu.)

Kommentera