Blogg

I Trädgårdsföreningen i Göteborg igår stod jag en stund under ginkgoträdet och tänkte på det jag hört om trädets uråldrighet och på lövens märkliga form – små solfjädrar…

I Goethes West-östlicher Divan finns den berömda dikten om ginkgobladets och Goethes egen dubbelhet.

Ginkgo Biloba

Dieses Baums Blatt, der von Osten
Meinem Garten anvertraut,
Gibt geheimen Sinn zu kosten,
Wie’s den Wissenden erbaut.

Ist es ein lebendig Wesen,
Das sich in sich selbst getrennt?
Sind es zwei, die sich erlesen,
Daß man sie als eines kennt?

 Solche Frage zu erwidern,
Fand ich wohl den rechten Sinn;
Fühlst du nicht an meinen Liedern,
Daß ich eins und doppelt bin?

Är bladet ett enda levande väsen som skilt sig i sig självt? Är det två som väljer varandra, så att man ser dem som ett enda?

Här finns en engelskspråkig version.

Jag läser nu det sjätte kapitlet i Mikael Enckells Hölderlin-bok och stundtals känner jag mig lite oroad och förvirrad av den psykoanalytiska vinkeln, även om jag ju vet att det är det just det jag givit mig in på att titta på Hölderlin genom. Min allmänna, ytterst vaga föreställning om detta perspektiv på världen ger mig bilden av att livet i första hand är en mognadsprocess, där olika utvecklingsstadier har en viktig plats och där ibland ett slags återtåg från uppnådda stadier till något mera ursprungligt eller primitivt visar sig – och där detta “primitiva” ibland ter sig märkligt lockande (vilket kanske avslöjar någon “skurrilitet” hos mig). Jag läser till exempel om Hölderlins förhållande till modern:

En utvecklingshämmande faktor, som förefaller sannolik av brevväxlingen mellan mor och son att döma, var deras svårighet att kommunicera på en diffrentierad och utvecklad nivå.

Och:

Ju mer utbytet på ett utvecklat plan försvåras och krymper desto större andel av den inbördes kommunikationen kommer att domineras av destruktiva och primitiva manövrer avsedda att omöjliggöra en frigörelse i den alltmer symbiotiska relationen mellan mor och barn.

Här finns naturligtvis åtskilligt att tänka om gud-vet-vilka-relationer man är involverad i, men jag skjuter ifrån mig sådana funderingar – åtminstone för tillfället. Nu vill jag i stället leta mig tillbaka till Hölderlin. Hans elegi “Brod und Wein” inleds av en dikt, som ofta går under namnet “Die Nacht” och Enckell låter oss veta att Clemens Brentano en gång betecknat den som en av de vackraste dikterna på det tyska språket. Vi läser den – jag ger mig inte på någon översättning den här gången:

Rings um ruhet die Stadt; still wird die erleuchtete Gasse,

Und, mit Fakeln geschmückt, rauschen die Wagen hinweg.

Satt gehn heim von Freuden des Tags zu ruhen die Menschen,

Und Gewinn und Verlust wäget ein sinniges Haupt

Wohlzufrieden zu Haus; leer steht von Trauben und Blumen,

Und von Werken der Hand ruht der geschäftige Markt.

Aber das Saitenspiel tönt fern aus Gärten; vielleicht, daß

Dort ein Liebendes spielt oder ein einsamer Mann

Ferner Freunde gedenkt und der Jugendzeit; und die Brunnen

Immerquillend und frisch rauschen an duftendem Beet.

Still in dämmriger Luft ertönen geläutete Glocken,

Und der Stunden gedenk rufet ein Wächter die Zahl.

Jetzt auch kommet ein Wehn und regt die Gipfel des Hains auf,

Sieh! und das Schattenbild unserer Erde, der Mond

Kommet geheim nun auch; die Schwärmerische, die Nacht kommt,
Voll mit Sternen und wohl wenig bekümmert um uns,

Glänzt die Erstaunende dort, die Fremdlingin unter den Menschen

Über Gebirgeshöhn traurig und prächtig herauf.

Enckell yttrar sig så här gripande och svindlande om den och tvingar mig att läsa om denna dikt:

”Die Nacht” visar sig vara likt dryckeshornet i Utgård, outtömligt. Samma fenomen beskriver Freud då han framhåller att man i drömmar kan finna ett element så mångtydigt, att det förefaller att likt en navelsträng förena drömmen med oändligheten.

Jag stannar här och tänker mig att dikten “Die Nacht” är en plats att uppehålla sig på, för inte kan man så där utan vidare lämna något som är “outtömligt”?


Någon gång tar jag från bokhyllan ner ett litet diktband som bär titeln “Översatt glädje” och läser lite bland dikterna där. Ibland funderar jag lite över Helge Jedenberg, vem han är eller var. Jag hör aldrig någon säga något om honom. Jag läser baksidestexten till den tunna boken, för där finns några ord om författaren:

Helge Jedenberg debuterade 1949 med “Bortom grönskan”, en diktsamling som röjde en livskänsla besläktad med mystikernas. Diktaren sökte sitt fäste i en verklighet bortom hopp och fruktan, “bortom mylla och grön vegetation”.

I den nya samling med vilken diktaren nu återkommer efter lång tystnad, har färden inåt “mot inre landskap” samtidigt kommit att bli en färd mot det närvarande – dikterna berättar om insjömorgnar och kvällsregn, om värmen från en människas hand och om en kvinnas leende. Men bakom bilden av vår sinnliga verklighet, där “allting rör sig om händelser nära en gräns”, skymtar ett annat landskap, en annan verklighet, “som rådjur när de plötsligt stannar”.

Jag ser att “Översatt glädje” kom 1961 och jag funderar lite över tidens gång, att jag då bodde i Bagarmossen och att jag det året fyllde sju år och började i Brotorps skola.

Nu läser jag en dikt som någon – är det jag? – strukit för med blyerts i kanten, ja, det är bara de tre första raderna som strecket löper sida vid sida med:

…

Om dessa dikter

Du talar ofta om dessa dikter du älskar.
Säger att de är klädda i kappor som liknar
             skymningen.
Att de kommer till dig som barn
födda av mödrar som älskade gränstrakter.

Jag delar din kärlek till dessa dikter.
De är som rådjur när de plötsligt stannar
eller som gläntor där de yttersta träden
övats av solljus och vindar att vaka.

…

…

PS Nu finns den andra texten i vår serie “Unga röster” på plats i Salongen.