Det kommer att vara stilla här under pausträdet i närmare två veckor nu, så jag passar på att önska mina läsare sköna sommardagar och -nätter.
Om ni någon gång undrat vem eller vilka som står för graffitin på Krutkällarens skrovliga väggar uppe i Hästhagabergen i Varbergs ena utkant, så tror jag att jag har hittat en ledtråd: Kan det inte vara de här ljuskrulliga varelserna i björkdungen?
…
PS I Salongen, som också inleder sin sommarpaus, har jag just lagt in en lite längre text: Att lesa.
Jag läser Rilke igen:
Nenn ich dich Aufgang oder Untergang?
Denn manchmal bin ich vor dem Morgen bang
und greife scheu nach seiner Rosen Röte –
und ahne eine Angst in seiner Flöte
vor Tagen, welche liedlos sind und lang.
Aber die Abende sind mild und mein,
von meinem Schauen sind sie still beschienen;
in meinen Armen schlafen Wälder ein, -
und ich bin selbst das Klingen über ihnen,
und mit dem Dunkel in den Violinen
verwandt durch all mein Dunkelsein.
Om jag på försök skulle översätta en rad eller två?
Men kvällarna är milda och mina,
de ligger i mitt skådandes stilla sken
…
Här finns en inläsning av Mario Adorf för Rilkeprojekt.
Midsommardagar och -nätter har nu farit förbi med kaprifoldoft, ljus och glitter i vattenytor.
mellan Lilla och Stora Apelviken
kaprifol på Subbeberget
vid Bua
under fyren i Bua
Deromesjön
blick ut mot Deromesjön
Är tystnad en rikedom eller en brist? Sådant kan man fråga sig under dagar, när tiden är någorlunda rymlig. Och svara kan man förstås göra på olika sätt. Ibland verkar tystnad vara ett värde, en öppning, en befrielse från buller, tjat och innehållslöst babbel. Andra gånger ter sig tystnad som ödslighet och frånvaro av närhet.
Jag läser just i texten Silenzio (Tystnad) i Le piccole virtù (De små dygderna) av Natalia Ginzburg. Här följer ett citat ur den korta texten:
Di solito questo vizio del silenzio che avvelena la nostra epoca, lo si esprime con un luogo comune: “Si è perduto il gusto della conversazione”. È l’espressione futile, mondana, di una cosa vera e tragica. Dicendo “ il gusto della conversazione” noi non diciamo niente che ci aiuta a vivere: ma la possibilità di un libero e normale rapporto fra gli uomini, questo sì ci manca, e ci manca al punto che alcuni di noi si sono ammazzati per la coscienza di questa privazione. Il silenzio miete le sue vittime ogni giorno. Il silenzio è una malattia mortale.
Jag översätter stycket på prov:
Vanligen beskriver man den last som tystnaden är och som förgiftar vår epok med en banal fras: “Vi har tappat lusten att konversera”. Det är ett ytligt och mondänt uttryck för något som är sant och tragiskt. När vi säger “ lusten att konversera” säger vi ingenting som hjälper oss att leva: men möjligheten till fria och normala förbindelser människor emellan, den fattas oss och det till en sådan grad att några av oss har tagit sina liv på grund av vetskapen om den här förlusten. Tystnaden skördar sina offer varje dag. Tystnaden är en dödlig sjukdom.
Så kan tystnaden se ut från bristsidan, nästan som om den vore att likställa med ondskan. Och ändå är tystnaden stundtals något mycket värdefullt. När är tystnaden ett hot och när är den en lisa? Beror det på vilken möjlighet vi har att välja den? Och vilken plats har tystnaden i vårt samspel med andra?
PS Det kommer att vara “tyst” här under några dagar nu, men bara några dagar…
Jag ska nu försöka att inte smyga mig förbi själva det psykoanalytiska innehållet i Mikael Enckells Hölderlinbok. På sidan 116 har jag läst följande som stämt mig fundersam:
Psykoanalytikern Helm Stierlin framhåller i en synpunktsrik essä “Hölderlins dichterisches Schaffen” att avbrottet i i relationen till Susette Gontard inte enbart innebar en tragisk förlust, utan även en frigörelse som kommer till uttryck bl.a. i triumfkänslan i de sista avsnitten av “Menons Klagen um Diotima”. Stierlin menar att Hölderlin profiterat på brytningen genom att den försåg hans tillvaro med inslag av betydelsefullt och självupplevt lidande, frigjorde honom från en situation som tvingade till en viss självuppgivelse, men också drev delar av diktarpersonligheten till mognad via förlusten av ett viktigt objekt. (Härvid hänvisar Stierlin till Freuds uppfattning om jaget som ett kondensat av uppgivna objektrelationer.)
I början har jag inte svårt att följa tankegången, alltså det som gäller att avbrottet i relationen till Susette Gontard inte bara innebar att Hölderlin berövades något värdefullt utan också att han fick ett slags ny frihet. Det jag brottas med är det som står i parentesen: Jaget är “ett kondensat av uppgivna objektrelationer”. Är “uppgivna objektrelationer” verkligen en så viktig beståndsdel av jaget? Och menar Freud – eller andra psykoanalytiker – verkligen att jaget bara är detta?
Det skulle vara intressant om någon insatt person ville reda ut det här för mig…