Blogg

Egentligen vet jag inte om jag riktigt tycker om Roberto Gervasos sätt att se på människan och världen, men ett och annat han säger i sina aforismer tycker jag ändå har något visst – utan att det för dens skull behöver vara nytt under solen. Gervaso är journalist och historiker och han har bland annat skrivit om Cagliostro, Casanova, och kejsar Nero.

Varsågoda, här är ett litet urval ur samlingen, kanske hittar ni något som tilltalar er eller något att irritera er på:

Niente mi fa perdere la pazienza più di chi ne ha troppa.

Inget får mig att tappa tålamodet såsom den som har för mycket av det.

•

Diffidate di chi non ha nemici: non sarà mai un vero amico.

Lita inte på den som saknar fiender: han blir aldrig en sann vän.

•

La grande forza di tanti nostri intellettuali è la loro fragilità morale.

Våra intellektuellas stora styrka finns i deras moraliska bräcklighet.

•

Il vero miracolo è credere al miracolo.

Det sanna miraklet är tron på miraklet.

•

La caccia alle streghe è la grande specialità delle streghe.

Häxjakten är häxornas stora specialitet.

•

”Chi cerca trova.” Ma quasi mai quello che cerca.

”Den som söker han finner.” Men nästan aldrig det han söker.

•

Non basta perdere la memoria. Bisogna anche essere sicuri di non ritrovarla.

Det räcker inte att förlora minnet. Man måste också vara säker på att inte återfinna det.

•

Il dubbio ci tiene in vita, avvelenandocela.

Tvivlet håller oss vid liv genom att förgifta det.

•

Il fascismo degli antifascisti non mi fa meno paura di quello dei fascisti.

Antifascisternas fascism skrämmer mig inte mindre än fascisternas.

•

È così sporco che, quando si lava, nessuno più lo riconosce.

Han är så smutsig, så när han tvättar sig känner ingen igen honom.

•

I nostri intellettueli sono pronti a tutto. Anche a non rischiare nulla.

Våra intellektuella är beredda till allt. Också till att inte ta den minsta risk.

Jag har via ett brev från E.T.A. Hoffmann från en resa i Riesengebirge hamnat med tanken hos Atterbom, eftersom Atterbom dyker upp i en sekvens av detta brev:

Med den vänstra foten redan lyft för att kliva upp i en liten fransk diligens, som ska föra mig tillsammans med min fru medelst förspända hästar till de schlesiska bergen, säger jag er nu, att doktor Atterbom var hos mig och tyckte att jag var ovanligt rolig.

Tillsammans med några av er, mina läsare, har jag sedan funderat över om Atterbom och Hoffmann verkligen träffades. Ännu kvarstår gåtan och kanske kommer den aldrig att lösas, vilket väl inte skulle göra så mycket.

Nå, här hemma har jag inte hittat så mycket av Atterbom, men ett och annat om honom, inte minst hos Klara Johanson. Ni som varit med om pausträdet från början kanske minns att jag för ungefär fyra år sedan hade en ganska intensiv Klara Johanson-period. Här finns för eventuella intresserade de flesta av pausträdets KJ-texter samlade:

Klara Johanson – en textsammanställning

Jag tog ner mina KJ-böcker från bokhyllan och bläddrade omkring i dem och fann (åtminstone) två textställen, där KJ berör Atterbom. Det ena – och mer perifera – finns i Det speglade livet:

I sina memoarer berättar Malla Silfverstolpe att hon strax i början på 1820-talet hörde mycket talas om ”en ung Kernell, Atterboms kusin, som så särskilt rolig, lustig och begåvad med en stor mimisk talang. Alla voro förtjusta i hans sätt att sjunga och deklamera Bellmans sånger”. Eget nog var det först i mars 1821 hon fick stifta bekantskap med denna efterlängtade lokalcelebritet, som redan 1815 hade inskrivits vid Östgöta nation. Landsmannen och släktingen Atterboms tvååriga Europaresa hade tydligen bidragit till att fördröja den fordringslöse och tillbakadragne unge mannens upptagande i den musernas och gracernas cirkel till vilken han genom sina sällskapstalanger och sitt intagande väsen var självskriven.

Det andra stället finns i Brev, i ett som är riktat till Hedvig af Petersens:

När du säger att Geijer var fullkomlig i en lägre klass än den där Tegnér var ofullkomlig så vill jag tillägga att Per Daniel Amadeus i min tanke var fullkomligheten i hälarna inom en högre klass än Tegnérs. Det är den svenska nationens förbrytelse att aldrig ha insett det, och den kommer aldrig att göra det. Aldrig har de bägge andra skalderna skrivit en magisk vers, en som i klang och innehåll omdelbart röjer sin härkomst ur för tanken och forskningen onåbar själsrymd. Sådana rader som Shakespeare, Keats och Shelley kunde producera. Synnerligen många av den sorten träffas inte hos någon diktare, kanske de flesta hos Goethe. Och tänk dig någon av våra poeter i stånd att ens drömma om ett idédrama så djupt och så strålande och klingande som Lycksalighetens ö! I fråga om Atterbom står jag helt och hållet på Vetterlunds sida, troligen ensam efter Erik Hedéns frånfälle. Men det är kanske den enda plats där vi kan skaka händer; Vetterlund anser t. ex. Fröding för en bondspelman…