I det bleka morgonljuset går Londi och jag som vanligt ut för en första runda. Det är tyst på vår lilla gata och båda tassar vi på i egna tankar. I ett nu är vi på den lilla grusvägen mellan de två sista husen. Trädgården till vänster är ovanligt välskött och full av ovanliga och spännande växter. För att skydda denna rikedom mot inkräktare har de som bor i huset där innanför satt upp ett högt nätstängsel runt hela härligheten, ett stängsel som år för år gjorts mer och mer svårforcerat. Nu finns inga hål kvar där Londi kan sno sig in för att hälsa eller jaga katterna. Vi går längs stängslet, inhöljda i våra inre världar och först vid hörnet kastar jag en blick mot trädgården. Först ser jag bara en rävröd fläck på var sida om inhägnaden, men strax blir bilden tydligare. På var sida om stängslet står ett rådjur, ett med horn på utsidan och ett utan på insidan. Två par ögon är vaksamt riktade mot oss alltmedan munnen på insidan tuggar intensivt. Jag hajar till – hur ska hon komma ut? Bara hon inte får panik! Men så ser jag att det lilla rådjuret där inne blinkar mot mig eller oss i ett slags hemligt samförstånd. Londi och jag böjer av mot skogen.
Nej, det här är ett annat rådjur jag mött, men blinkningen är densamma.
När vi vänder tillbaka igen är trädgården tom. På ett ställe ser jag en glipa mellan nätet och marken.