Här i Zagreb har jag i dessa dagar haft nöjet att träffa på vad jag tolkar som en livs levande Sankt Nikolaus-gestalt (Sveti Nikola på kroatiska). Han håller till framför den pampiga Tomislavstatyn mitt emot centralstationen (Glavni kolodvor). Vid sin sida har Nikolaus en man som jag tror måste vara den kroatiska motsvarigheten till Knecht Ruprecht. På sin lilla vagn har han diverse märkvärdigheter, bland annan en TV från mediets barndom…
Det har varit isande kallt några dagar nu men det finns nästan ingen snö och faktiskt knappast några minusgrader heller. Det är kallt för att det blåser från ett nordligt håll. Igår eftermiddag tog Londi och jag spårvagnen in till stan – inga otrevliga intermezzon, inget prat om förbud för hundar den här gången, alla var vänliga. Ja, det betyder faktiskt något när jag säger ”alla var vänliga”, för människor här visar mycket mer vad det tycker, både om det de ogillar och det de gillar.
Jag var lite nyfiken på hur julpynt, julskyltning och julmarknader skulle se ut här. Pynt och skyltning visade sig vara ganska återhållna (men mer är säkert på väg, kanske redan idag). Det vildaste var väl adventskransen runt fontänen på det stora torget, Trg bana Jelačića:
Uppe i Gradec var det förstås stramt och smakfullt: lite granris kring ingången till kugghjulsbanans ”stationsbyggnad”:
Och en silvergran med enhetlig och sparsam silversmyckning framför Markuskyrkan:
Vinden bet i ansiktet och fingarna blev allt stelare för varje bild jag tog. Vi gick ner mot livligare delarna av staden igen och jag tog mig en mugg ”kuhano vino”, som jag först värmde händerna på.
Vi strövade lite bland marknadsstånden:
Och Londi kastade långa nosblickar efter korvarna som låg uppradade:
°°
PS I Salongen har jag just satt in en text om ett samtal mellan Joachim Fest och Hannah Arendt.
Jag har på senare år läst mycket av poeten Elfriede Gerstl och då och då har jag skrivit om henne och hennes diktning här eller i Salongen. För ungefär ett och ett halvt år sedan dog Elfriede Gerstl i sin hemstad Wien och för någon vecka sedan fick jag en bok av hennes man Herbert J. Wimmer, också han författare. Det var diktsamlingen ganze teile (hela delar) utgiven av Klever Literatur som nådde mig här i Zagreb.
Genom diktsamlingen, som Herbert J. Wimmer skrivit under det senaste decenniet löper en tråd av sorgedikter över förlusten av livsledsagerskan. Ur samlingen väljer jag att visa er den här:
halbes paar
mich in dir
gibt es nicht mehr
aber von dir
ist noch einiges
in mir
damit muss ich
haushalten
ich halbes paar
°°
Försök till en svensk version:
halvt par
av mig i dig
finns inget mer
men av dig
finns ännu något
i mig
med det måste jag
hushålla
jag halva par
Innan jag somnade igår lät jag tankarna gå runt i rummen här. Hur bor jag egentligen? I beskrivningen av lägenheten hette det att den bestod av ett och ett halvt rum. När jag städar tycker jag att det är sex rum: hallen, badrummet, köket, sovrummet, vardagsrummet och balkongrummet. Att jag sover i sovrummet är inget att berätta och inte heller vad jag använder kök och badrum till, men att favoritplatsen under mina vakna timmar är balkongrummet kanske är något att säga. Det är här ljuset kommer in, den nordvästra (jag tror att det är nordväst) väggen består till mer än två tredjedelar av fönster. Här översätter jag, här förbereder jag lektioner, rättar uppsatser och skriver texter, här mailar och skypar jag och så äter jag här också och dricker te eller vin. Londi ligger ofta under bordet medan jag gör de här sakerna. Den vid första påseendet minst självklara rollen har det utan konkurrens största rummet – det enda som räknas som helt rum i beskrivningen – vardagsrummet. Det är nästan tomt, ena väggen täcks nästan helt av en bokhylla med några skåp längst ner. Och så finns det en soffa, en röd soffa, där en gäst kan sova eller där jag sover om jag har en gäst. Någon gång ibland lägger jag mig där och sover middag och då brukar Londi hoppa upp i fotändan, som kanske egentligen är huvudändan. Det viktigaste med det här stora rummet är tomrummet det inrymmer. Det är själens rum, en plats där tankarna fritt kan ströva utan att slå emot någonstans. Det har inga fönster utåt, fönstret och glasdörren vetter mot balkongrummet. Jag tänder mycket sällan någon lampa där (ja, det finns bara en, den i taket), så oftast är det mörkt eller halvmörkt, men det känns ändå som ett mycket viktigt rum och jag tror också att Londi vet dess värde.
En gång när jag var i de första tonåren läste jag en bok om den minoiska kulturen. På ett ställe stod det – så minns jag det i alla fall – att minoernas hus var byggda efter andra idéer och enligt andra mått än dem vi är vana vid. Deras hus var byggda efter kroppens mått och därför var de ofta mycket mindre och trängre än till och med de minsta av våra moderna lägenheter. Jag minns skräcken jag kände, när jag läste det där. Jag fick nästan andnöd av tanken på de här bostäderna som jag såg framför mig som ett slags hårda kroppsstrumpor. När jag i halvmörkret går genom mitt stora rum här, tänker jag ibland på min föreställnings minoiska hus och jag känner en stor lättnad och tacksamhet.
De har snöat lite lätt de senaste dagarna, men det mesta är borta igen. Ganska kallt är det ändå, särskilt tidigt på morgonen, när Londi och jag går vår morgonpromenad.
Vi har några favoritrundor som vi väljer emellan. Den här morgonen följde vi Kornatska fram mot den stora trafikleden Slavonska avenija (går man genom gångtunneln där, når man efter en knapp halvtimme ner till Sava):
Där svängde vi och gick lite på måfå i olika krokar längs några kvarblivna bygator
tills vi snuddade vid moderniteten igen:
Vid sjutiden, just när vi gick förbi Gorans café/bar, släcktes gatubelysningen. Även om hundar får komma in där, så lät vi det vara och gick de sista stegen hemåt, mot frukosten.
