Just nu är jag i det närmaste dränkt i arbete: texter att rätta, lektioner att planera och hålla, böcker att läsa, översättande och recensionsskrivande… Men i förrgår eftermiddag hann jag i alla fall med att promenera uppe i stadsdelen Kaptol i novembersolen:
katedralen
Om man går utmed Sava-vallen och vänder blicken inåt mot stadens utlöpare, bort från floden, får man brokiga inblickar i en serie små världar. Man ser rester av hus från en lantlig tid:
Här finns rader av enkla, men så vitt jag förstår, mycket ändamålsenliga växthus, som ger staden närodlade grönsaker långt in i vintern:
Man tittar in i små gator som kantas av välskötta men lite nötta enfamiljshus med fruktträd och vinranksbersåer i trädgårdarna:
Här och där verkar tillfälligheter och eller tillfälliga nödvändigheter styra:
Ögat letar sig in på lantliga gårdsplaner bevakade av stora skällande hundar, som nog ofta har vad man kallar ett ”hundliv”:
Herta Müller om Ceauşescu i Hunger und Seide:
.
Han försvann inte genom sin död. Hans fingeravtryck har blivit kvar överallt i landet som förstörda städer och byar, som skövlade landskap, som blodspår efter dem som sköts ned vid hans fall, som skräck under skalltaket hos dem som överlevde.
Natten till igår hade det blötsnöat, men under förmiddagen tog solens strålar bort att det vita från marken. Londi och jag gick till marknaden för att fylla på förråden, för vi har besök i dessa dagar. Här är en del av det jag inhandlade:
Blomkålen och rödlöken är från min favorittorggumma. Hon önskar mig alltid lycka när jag går och så tycker hon om Londi och så har hon bara några få saker på sin bänk. Igår hade hon fyra blomkålshuvuden, en hög med rödlök och ett fång med selleri.
Jag gick runt flera varv innan jag hittade någon som sålde den där speciella hemrökta osten, men så fann jag till min lättnad en liten gumma alldeles vid ingången (eller utgången) som hade några ostar och lite valnötter framför sig på bordet. Den osten skulle ni smaka på!
Jag gick till ett av kakstånden och köpte en pappersstrut med fina feta småkakor. Paprika och honung ville jag också ha. Paprikan här är så smakrik och intressant och honungen som säljs på torget är förstås hemgjord. Jag valde lind – lipa – den här gången. Till sist inhnadlade jag en flaska tomatsaft efter att först ha smakat på den. God! Och så började jag välja mellan burkarna med egentillverkad ajvar. Jag sa att jag ville att den skulle vara ”blagi”, det är ”mild”. Då tyckte försäljaren att jag skulle provsmaka. Han höll upp handen för att visa att jag skulle hålla handen med tumsidan upp, så att det bildades en liten skål mellan tumme och pekfinger. Där la han en rejäl klick som jag raskt slickade i mig. Ja, den ville jag ha! På handen fanns ett fettblänkande brandgult spår kvar.
°°
PS I Salongen finns nu ytterligare en översättarintervju.
När Londi och jag strövade omkring i Gradec härom dagen, började jag titta lite närmare på de vackra ”skyltarna” med namn på gator och torg. De är tvåspråkiga och minner om den habsburgska tiden här och tiden då Kroatien var en del av Österrike-Ungern. Jag ska visa er några av dem:
estetisk särskrivning?
här finns det anledning att titta på även plaketten under
delvis skymd bakom fönsterluckan, men det står nog Kamenita Vulicza Stein Gasse
här dyker en annan stavning av ”vulicza” upp: ”vulica”, eller finns det en betydelseförskjutning också?
Om jag har förstått saken rätt (men det har jag kanske inte) är ”vulicza” en äldre form av det moderna ordet ”ulica”.