Blogg

Sårad ängel

Under de senaste veckorna har jag ägnat mycket tid åt att betrakta Hugo Simbergs målning Sårad ängel, ja, inte originalet för det hänger i Ateneum i Helsingfors, utan en enkel nätkopia:

Det hela började med att Nataša Jovičić, en god vän till mig är, berättade för mig om sitt mångåriga projekt som har som mål att göra fler och fler målningar tillgängliga för blinda. Hon berättade om sina idéer och metoder och hon använde Simbergs målning som exempel när hon förklarade.

Så här ser modellen ut: till varje målning gör hon fem reliefdiagram med olika aspekter i fokus, till exempel linjespel, centrala motiv eller färger. Till diagrammen skriver hon en förklarande text som ska upplevas absolut parallellt med diagrammen. Konstbetraktaren lägger till en början fingertopparna mot det första diagrammets övre kant och sedan leds fingrarna längs reliefernas linjer, höjder och sänkor med hjälp av rösten i hörlurarna.

Jag har läst hela texten till Sårad ängel och tittat på avbildningar av diagrammen och funderat över hur detta kan te sig för en människa som inte kan se med ögonen.

Vad upplever man? Inte detsamma som en seende väl? Fast å andra sidan så upplever ju ingen seende detsamma som någon annan som ser, så det senare var nog en dum fråga. I alla fall har jag bestämt mig för att gå till Moderna Galerija här i Zagreb för att undersöka vad jag upplever, när jag fingervandrar genom sådana här diagram ledd av en röst. Jag kan tänka mig att det kräver en hög grad av koncentration och mycket energi, men att detta nog gör att bilderna präntas in i minnet på ett helt annat sätt än när man bara tittar lite halvkoncentrerat från den ena tavlan till den andra. Jag tror att det här också kan hjälpa seende att se. Ja, och det är nog så att Sårad ängel är den målning i världskonsten som jag nu känner bäst till. Och jag skulle vilja göra en specialstudie av den förste bårbäraren, han som inte vänder ansiktet mot betraktaren. Det är något gripande över hans lite klumpiga lillgamla gestalt och uttrycket av härdat tålamod i hans lilla tunga ansikte. Jag måste tala med Nataša om honom.

≈≈

PS. Salongen bjuder på en ny text.

Ne znam je li to istina

Här kan ni följa ett par av min kroatiskas myrsteg igen:

Jag vill nu börja lära mig bilda lite mer komplicerade satser, även om jag på intet sätt behärskar de okomplicerade.

Kako se zove? Vad heter han/hon?
Znaš li kako se zove? Vet du vad han/hon heter?

Je li to istina? Är det sant (sanning)?
Ne znam je li to istina. Jag vet inte om det är sant.

Snijeg će padati sutra? Ska det snöa imorgon?
Jesi li čula da će padati snijeg sutra? Har du hört att det ska snöa imorgon?

Ganska lätt egentligen det här med bisatser. Det svenska ”om” ersätts med ingenting och det svenska ”att” med ”da” och ordföljden är oförändrad utom i det sista fallet här, men det beror inte på att det är bisats.

Den kroatiska posten och andra överraskningar

Det kroatiska postväsendet är mycket strängt mot utländska paket. De får inte ligga kvar på posten mer högst fem dagar och ofta får man aviseringslappen först när några av dessa fem dagar redan gått. Hinner man inte dit så påbörjar paketet så gott som omedelbart färden tillbaka till sin ursprungsort. Men detta gäller bara om avsändaren kallar dem för paket och skriver fina innehållsdeklarationer. Bestämmer man i stället att paketet man skickar är ett brev kommer det problemfritt fram – en gång fick jag ett sådant "brev" med fem inbunda tunga böcker i uppburna till min dörr. Man får alltså extra service om avsändaren är lite slarvig eller nonchalant.

Strax före jul kom en sådan här liten aviseringslapp, men det var dagen innan jag skulle resa till Italien så jag hann inte till posten och paketet reste tillbaka till sin avsändare.

Men i förrgår kom julpaketet äntligen, finurligt utklätt till brev och jag öppnade det och inuti fann jag en märklig bok:

Jag slog upp en sida på måfå och se där!

Tack till Wien!

Vår – Tamara Obrovac i Zagreb

Denna morgon stiger våren in här. Solen skiner lugnt och metodiskt på det krympande snötäcket. Ingen vind rör i trädens grenverk, den enda rörelsen är den mot varmare och ljusare tider.

Redan igår kväll inleddes våren för mig med att jag tillsammans med några vänner gick på en konsert med Tamara Obrovac.

Det här sjöng hon inte, men det kan ändå ge en idé.


kunde inte låta bli att leka konstnärlig

Och här finns en länk till en annan sång av henne som har hörts här förut.

Matthias Domaschk

Ni som läst pausträdet lite längre minns kanske mina översättningar av den östtyska medborgarrättskämpen Freya Kliers texter. (Här finns en länksamling.) Även om det kan ha verkat så, så har jag inte slutat intressera mig för henne. Bland annat är jag med i en Freya Klier-facebookgrupp. Nyss lästre jag ett inlägg om Mattias Domaschk där. 24 år gammal dog han under ännu ouppklarade omständigheter i ett häkte i Gera. För några år sedan skrev Freya Klier en bok om honom och förra året till hans trettionde dödsdag kom en andra upplaga av boken ut.

Bokens titel är Matthias Domaschk und der Jenaer Widerstand ( Matthias Domaschk och motståndet i Jena). Och så här presenteras boken och samtidigt Matthias Domaschks öde:

Matthias Domaschk ( 12. Juni 1957 in Görlitz † 12. April 1981 in Gera) war ein Vertreter der Bürgerrechtsbewegung der DDR und Stasiopfer.*

Die Universitätsstadt Jena entwickelte sich in den siebziger Jahren zu einem Zentrum der Opposition gegen das SED-Regime. Besonders die Niederschlagung des Prager Frühlings 1968 und die Ausbürgerung Wolf Biermanns 1976 mobilisierten viele junge Menschen, die sich in der Jungen Gemeinde oder in literarischen Kreisen engagierten.

Neben Jürgen Fuchs, Doris Liebermann und Roland Jahn zählte Matthias Domaschk zu den bekanntesten Repräsentanten der Jenaer „Szene“. So reiste Domaschk u.a. nach Prag und Danzig, um Kontakte zur Charta 77 und zu Solidarnosc herzustellen. Ein Spitzel der Staatssicherheit warf ihm vor, eine Terrorgruppe gründen sowie 1981 den SED-Parteitag stören zu wollen. Auf Befehl der Staatssicherheit wurde Domaschk am 10. April 1981 verhaftet und in die MfS-Untersuchungshaftanstalt nach Gera gebracht. Dort verstarb er zwei Tage später auf ungeklärte Weise.

(Matthias Domaschk (* 12 juni 1957 i Görlitz † 12 april 1981 i Gera) var en representant för medborgarrättsrörelsen och ett offer för Stasi.

Universitetsstaden Jena utvecklade sig under 1970-talet till ett centrum för oppositionen mot SED-regimen. Särskilt efter krossandet av Prag-våren och efter landsförvisningen av Wolf Biermann 1976 upprördes många unga människor som engagerade sig i Junge Gemeinde och i litterära kretsar.

Vid sidan av Jürgen Fuchs, Doris Liebermann och Roland Jahn räknades också Matthias Domaschk till de mest kända representanterna för ”rörelsen” i Jena. Och Domaschk reste till Prag och Gdansk för att ta upp kontakter med Charta 77 och Solidarnosc. En angivare från Stasi anklagade honom för att vilja grunda en terrorgrupp och för att vilja störa SED:s partidag 1981. På Stasis befäl anhölls Domaschk den 10 april 1981 och han fördes till Stasi-häktet i Gera. Där dog han två dagar senare under ouppklarade omständigheter.)

Jag tänker nu på att jag kom till DDR bara några månader efter Matthias Domaschks död och på att vi var i det närmaste jämnåriga och på att jag inte en endaste gång under mitt år i DDR hörde talas om honom.

°°

Här i en artikel i ”Die Welt” från förra året finns historien om hans död.

Och här är ett youtube-klipp om en minnesstund som hölls på den trettionde dödsdagen.