Snön knarrar förvisso ganska hemtrevligt under kängorna men jag vill tänka mig bort ifrån detta skrämmande – javisst, så vackra – sibiriska vinterland. Vintern fyller mig med skräck, alla andra årstider kan jag bli vän med, men detta abstrakta svartvita och dödligt kalla kan jag bara känna oro och rädsla inför.
Den här bilden är från december, ja, till och med från slutet av december, men inte var det vinter, det var en löftets tid:
Nu har det snöat i dagar och allt är insvept i detta vita ludd. Det har snöat på ett stillsamt sätt med stora luftiga flingor i stället för den där isduschen vi hade dessförinnan. Äntligen har vi fått ett riktigt vackert vinterväder. Det blåser inte och det är inte kallare än det som behövs för att snön ska fortsätta att vara snö.
bänkar med tjocka vita dynor i blekt solljus
Londi fryser inte alls trots att hon ännu får gå med naken mage
många bilar döljer så här att de inte har några ”zimske gume”
snörankor
Vackert, men nog längtar jag efter att komma närmare marken med fötterna.
Under ett antal dagar har jag bakom eller innanför annat läst Michel Ekmans bok Utanför tiden. Självbiografiska essäer (Schildts). Den här morgonen läste jag titelessän för andra gången och jag tror att det är den jag tycker bäst om, fast ”Kritiker” och den första delen av den sista essän ”Tre romaner – Stäppvargen, Stiller, Krig och fred” tycker jag också ”bäst” om, nu. Kanske kommer detta att ändra sig vid något annat läsvarv.
I essän ”Utanför tiden” möter och följer jag en ung man som ofta är ensam och som finner än sorg än lycka i ensamheten. Jag både känner igen mig i honom och gör det inte. Och jag gläder mig lite hemligt åt likheter såväl som åt skillnader. Jag tycker mycket om att se vad han upplever när han ibland i dagar i sträck är ensam ute på landet i mormoderns sommarstuga och lyssnar på tystnaden och naturens ljud:
Det var inte fråga om att fyllas av något, snarare om att tömmas, att bli ett med sin omgivning utan att ens registrera det på ett medvetet plan.
Lite längre fram utmed textens stig talar dess röst om den här unge mannens möten med musiken.
Det musiken kunde var ju inte bara att intrikat knyta ihop tiden och skicka iväg den med expressfart, som en Bachfuga eller en sonatsats av Beethoven, utan också att få den att stanna, glömmas bort, upphöra.
Och så kröker stigen inför det omskakande mötet med Peter Sandelins diktsamling Tyst stiger havet. ”Jag läste den och blev en annan”, säger Ekman.
Sandelins dikter skapade en egen värld och en upplevelse av tidlöshet, men de var samtidigt öppna på ett sätt som aktuliserade alla de bilder jag själv bar på näthinnan:
Sandelin har jag aldrig läst, men nu närmar sig kanske den tiden då jag ska göra det. Den här dikten till exempel kunde jag läsa mer än en gång:
Tyst
stiger solen över havet
älgkon fram över sädesfältet
människan ut på morgontrappan
Innan Ekman i texten lämnar Sandelin säger han sammanfattande så här:
Den subjektiva betydelsen för mig av Sandelins poesi var alltså – förutom att den artikulerade upplevelser jag tyckte att jag kunde känna igen – att dikterna visade en väg ut för mig, antydde att man kunde vara som jag men ändå träda i förbindelse med omvärlden.
Vi går vidare. Och strax är vi inne i Gunnar Björlings diktvärld. Om mötet med dikterna i samlingsvolymen Du går de ord säger Ekman vänligt ironiskt till sig själv som ung pojke: ”Den blev ingången till Björlingvärlden, och så omfattade min parnass två diktare.” Och jag tänker att Björling har jag inte läst heller, ja, något, men nästan inget. Det är också dags.
Barn, och deras röst
men från redden ut kring valven –
att dag, himmel
är
är vart löv mig
luft är
och är gräs och sten och vatten
och fröjd skall
frid går över land och land
den frid –
en luft en mark
och någon väg eller klippas stenar.
Och så här – så absolut övertygande – talar då Ekman om denna Björlingdikt:
Dikten följer rösterna och utvidgar sig från lyssnarens plats ut över vatten och land. Samtidigt öppnar sig språket så att det beskrivande elementen blir allt färre. I den andra strofen frammanas allt det som är, intensivt men utan beskrivningar. Det viktigaste ordet är ’är’. Strofen uttrycker det under som ligger i att allt finns men ringar inte in en begränsad värld utan visar läsaren en väg.
Vi går vidare, diktarmötena blir tätare, den unge mannen erfarnare. Jag ska tiga om det mesta som nu är kvar av essän. Fast något vill jag säga om det som händer mig under haikuavsnittet. En dikt av Basho i engelsk översättning, det står inte av vem, får mig att tappa fotfästet med ett ryck:
Nothing intimates
In the voice of the cikada,
How soon it will die.
Nej, utan vår dödlighet hade det aldrig aldrig kunnat finnas någon poesi.
”Haikudikter handlar helt och hållet om uppmärksamhet”, skriver Ekman. Och:
Haikun kunde också helt utan patetik tala om de största teman, sådana som liv och död. Kanske det berodde på att den i grund och botten inte alls accepterade hierarkier mellan smått och stort.
≈≈≈
PS Salongen bjuder på en ny text.
Morgon. Nu är vi på andra sidan den mörka trånga passagen, födda igen till vår husliga vardag. Londi är tillbaka i sig själv och jag kan göra mina vanliga saker utan någon bultande oro. Ute snöar det och det gör mig ingenting alls, jag har ingen trädgård att skotta gångar i, ingen gatstump att hålla snöfri i kanten och ännu mindre har jag någon bil att gräva fram ur snövitan, inte ens en cykel har jag att vinterputsa.
Ett svagt morgonljus silar in från sovrumsfönstret och målar en trapets på golvet i det dunkla fönsterlösa vardagsrummet. Londi ”ligger groda” på parketten – hon kan det igen.
Hon viftar kraftfullt med svansen när jag frågar henne något.
De senaste två lektionerna i kroatiska har handlat om aspekt, tror jag i alla fall. Det speciella med den här ”kursen” är ju att Jasmina aldrig tidigare undervisat i kroatiska och att hon under kursens lopp upptäcker den ena egenheten efter den andra hos sitt språk och tillsammans med mig förvånas och förundras över dem. Det är egentligen en fantastisk form av språkkurs! Något så fräscht och levande! Ingen av oss vet var vi kommer att hamna ”den här gången”. Det som styr mest är mina frågor, men jag vet ju sällan om jag ställer lätta eller svåra frågor. Vi är ju båda intensivt språkintresserade, så vad som än dyker upp och oberoende av hur mycket eller lite jag lär mig den ena eller andra gången, så är det alltid ett äventyr.
Men nu till något konkret, ja, till detta med aspekt, som vi tror att det är. Jag har märkt att verben på något vis bildar ett slags ”familjer” och om man lägger till det ena eller andra prefixet – eller infixet för den delen – så förändras betydelse och temporalt användningsområde. Mycket handlar om om en handling är pågående eller avslutad, tror jag mig förstå. Men det handlar också om annat.
Förra gången talade vi lite om verb som har med ätande och drickande att göra.
Verbet ”dricka” är ”piti” och verbet ”äta” är ”jesti”. Till dessa kan man lägga diverse förstavelser, särskilt till ”piti” verkar det som. Här är några (få) exempel:
popiti( dricka upp)
napiti (dricka upp)
ispiti (dricka ur)
zapiti (dricka en hel del öl/vin/sprit tillsammans ”i glada vänners lag”)
Strax fick jag problem med vad skillnaden mellan ”popiti” och ”napiti” kunde vara. Jasmina förklarade och jag ritade till. Så här:
”Popiti” betyder att det blir tomt i glaset och ”napiti” betyder att det blir fullt i den drickandes kropp. (På ett liknande sätt fungerar ”pojesti” och ”najesti”.)
Sedan frågade jag om skillnaden mellan ”popiti” och ”ispiti” (det här med ”upp” och ”ur” var ju snarast ett slags försöksöversättningar). Jasmina funderade och sa att ”popiti” är det vanliga medan ”ispiti” handlar om ”ett snabbare drickande och en större mängd”.
Det här är en enastående rolig språkkurs för genom den lär jag mig inte bara ett språk utan jag upptäcker världen och lustigt nog gör min lärare på sätt och vis det också. Synd bara att Jasmina nu ska lämna Zagreb för sin dalmatiska hemstad för hon är färdig med sina studier här, eller nästan i alla fall, och ska börja arbeta i Šibenik någon gång i maj. Fast några lektioner till ska vi ha när hon kommer upp hit igen lite då och då under våren.