Piazza Unità d’Italia i Trieste är ett av Europas största torg och det blir inte mindre av att dess ena sida slutar vid havet. Man kan nästan bli lite rädd för att halka av jordklotet när man går där. Under dagar då vattnet ligger platt och stilla kan man se havet som en fortsättning av torget och då blir torget utan slut.
bilden togs som man kan ana strax för jul
För kanske tio år sedan läste jag en roman av Fulvio Tomizza som jag tyckte mycket om. Romanen heter Franziska och handlar om en ung slovenska som blir brutalt sviken av mannen i hennes liv, en italiensk officer. Platsen är Trieste och området där omkring och tiden är första världskriget. Egentligen minns jag inget av handlingen utom sveket, men jag minns Franziska som om hon hade varit en människa jag känt.
Fulvio Tomizza (1935-1999) växte upp i byn Giurizzani i Istrien i det dåvarande Italien. Idag ligger byn i Kroatien och heter Juricani. 1954 då zon B av det Fria territoriet Trieste, där Giurizzani ingick, tillföll Jugoslavien flyttade Tomizza till Trieste, eftersom familjen berövats hus och jord. Tre av hans första romaner kom att handla om den förlorade hemtrakten och de finns samlade i Trilogia istriana. Jag har inte läst någon av dem, men jag är nyfiken på dem och ämnet ligger mig nära och Trieste också, där jag säkert kan få tag på dem.
När jag var i Trieste strax före jul åt jag bland annat på den rustika slovenska restaurangen ”Il Buffet da Pepi”. Handlingen i Tomizzas roman Gli sposi della Via Rossetti – en roman med slovenska huvudpersoner – har trådar som förbinder den med denna lilla restaurang. Jag jagade boken i Bologna, men det är tydligen bara i Trieste man kan hitta den och på hemvägen hade jag för bråttom. Men den vill jag läsa.
Den enda roman jag hittade på Feltrinelli i Bologna (som har det mesta) var La città di Miriam och ”la città” är förstås Trieste. Jag slog till – för Tomizza och för Trieste. Första kapitlet öppnar med suggestiva bilder av staden. Tomizza skriver till exempel så här:
il cielo tra le cupole della chiesa serbo-ortodossa e la statua di Sant’Antonio è di un azzurro cupo e lontano, appena solcato di graffi bianchi come il mare se visto dall’alto.
(himlen mellan den serbisk-ortodoxa kyrkan och statyn av den helige Antonius har en dov och avlägsen blå färg som fåras en aning av vita rispor som havet sett från ovan.)
Och på romanens nästsista sida får vi se Trieste så här:
la città delle cupole e dei platani si appiattiva arancione tra l’altipiano selvatico e il mare.
(kupolernas och platanernas stad bredde ut sig orange mellan de vilda höjderna och havet.)
För det var ju Trieste jag ville möta i boken. Men det finns också en handling, en kärlekshistoria mellan Stefano Marcovich, flykting från Istrien och Miriam Cohen, triestinsk judinna. Mycket av boken utspelar sig i Miriams hem, där hon bor tillsammans med sin far, doktor Cohen och den mäktiga katten Ezechiele. Doktor Cohen är en charmerande och originell person som för det mesta talar triestinsk dialekt. Han är bland annat vän med poeten Umberto Saba (så här stiger verkligheten in över fiktionsgränsen) och stämningen i romanen får mig att tänka både på Italo Svevo och Giorgio Bassani (Ferraras judiska kvarter har/hade säkert mycket gemensamt med de dito triestinska). Psykoanalysen svävar över rummen och drömmarna och deras tydning. Det finns en tät eller förtätad erotisk intimitet i romanen, i alla fall i början och i något lyckligt kapitel mot slutet. Det som river hål på denna lockande gåtfullt sensuella atmosfär av rent fysisk närhet och kroppsvarm förtrolighet är inte doktor Cohens närvaro i huset eller på det unga parets bröllopsresa, utan Marcos notoriska otrohet, eller kanske inte den heller i sig utan Tomizzas litania över Marcos erotiska eskapader, den ena tristare och banalare än den andra. Tyvärr består mer än hälften av boken av dem. Uffa che barba! För det finns så vackra kapitel, till exempel det fjärde (av fem) som är en återblick på Miriams och Stefanos allra första möten. Det är här boken påminner lite om Bassanis Il giardino dei Finzi-Contini. Jag blir så tagen av Miriam, precis som av Bassanis Micòl. För Tomizza kan verkligen skapa underbara kvinnoporträtt. Och staden Trieste får också liv under hans händer. Ett argt och taggigt liv, men ett med trollkraft.
sai – dice un giorno Miriam a Stefano – la città in cui viviamo, pronta a farsi in quattro pur di dare dispiacere ad un altro. Città di fratricidi, diceva papà.
(vet du – säger Miriam en dag till Stefano – staden vi lever i slår gärna knut på sig själv för att den ena ska få pina den andra. En stad av brodermord, sa far.)
Canal Grande, Ponterosso, le cupole della chiesa serbo-ortodossa – dicembre 2011
Ute är det skärande kallt men Londi och jag är tillbaka i världen igen, omskakade, men tillbaka. Hon stretar på ganska bra ute i kylan och snön – det här är det kallaste väder vi varit med om sedan vi kom hit – det hon har svårast för är att sätta sig eller lägga sig, så hon behåller ofta samma ställning ganska länge i tagit när hon är inne. Men hon mår bättre. Inatt någonstans runt tolvslaget blir hon elva år. Det ska vi fira sovande.
Medan Londi vilar och förhoppningsvis hämtar sig försöker jag leta fram någon ”terapi” till mig. Jag har bläddrat bland Giuseppe Ungarettis dikter och hittat en som jag försöker mig på att tolka. Tankarna hålls i en fast bana genom detta vändande och vridande och sökande efter de rätta orden.
Ultimo quarto
Luna,
Piuma di cielo,
Così velina,
Arida,
Trasporti il murmure d’anime spoglie?
E alla pallida che diranno mai
Pipistrelli dai ruderi del teatro,
In sogno quelle capre,
E fra arse foglie come in fermo fumo
Con tutto il sgolarsi di cristallo
Un usignolo?
≈≈≈
Sista kvarteret
Måne,
Himlafjäder,
Så tunn,
Spröd,
Bär du sorlet från nakna själar?
Och till den bleka vad säger då
Fladdermössen från teaterruinen,
I drömmen dessa getter,
Och bland torra löv som i orörlig rök
Med hela sin kristallsång
En näktergal?
Det har varit svåra dagar – kanske kommer Londi och jag ut på andra sidan av den här tunneln som nya eller förändrade personer.
I torsdags gick vi till veterinärsmottagning för den ödesdigra operationen, steriliseringen (orsaken till det här extrema steget var den livshotande livmoderinflammation som Londi råkade ut för i december). Gång på gång längs vägen till motagningen stannade Londi och tittade menade på mig och jag förstod att hon förstod att detta inte var någon lycklig vandring. Hon böjde sig för mitt hemska beslut, som jag egentligen inte stod bakom själv, men som jag kände mig tvingad att vilja. Jag tänkte på vägen dit, att nu är vi ännu på den här sidan, sedan kommer det att vara en tid, kanske länge, då vi är i limbo och sedan kommer vi, om allt går någorlunda bra, ut på den andra sidan, överlevnadssidan, hur kommer det att vara där?
Vi kom in. Londi såg sig om och ville ut. Jag försökte att inte tänka på något alls. Hon fick den första sövninssprutan, föll ihop, kräktes och låg sedan bara där. Jag skickades ut, gick hem med mekaniska steg och tomt huvud. Nej, jag kan inte stoppa det mer, tänkte jag och trampade själlöst på. Hemma försökte jag att inte tänka ”nu skär de här, nu skär de där”. Jag kände mig fastspikad vid vårt öde. En timme gick och jag tänkte med fasa att nu har det skett, nu kommer hon aldrig mer att… Jag kände hur livet klövs i före och efter och jag visste att nu var det efter. Telefonen ringde, en röst sa att nu är det gjort, nu kan ni komma och hämta. Jag ringde Draženka och sa att nu. Hon kom med bilen – Buba var med och det kändes på något vis försonande – jag sprang ner med en filt på armen, ut i iskylan, det är otäckt kalla vassa dagar här just nu. Vi for iväg. Vi kom fram. Där låg Londi på golvet på en blå filt ännu medvetslös. Plötsligt pep hon och försökte resa sig och så kissade hon på sig. Det ville hon inte och hon klagade hjärtskärande. En bår togs fram och vi fick upp henne på den och lirkade in henne i baksätet i bilen. Buba och jag satte oss på ”Beifahrersitz”. Draženka körde så försiktigt hon kunde över snövalkarna och genom modden och parkerade till sist på en förbjuden plats vid bygget mitt emot ”vårt” hus. En man från fläktfirman i bottenvåningen hjälpte oss att få ut båren med Londi på ur baksätet – ett stort vitt skåp välte framför fläktaffären under tiden, men vi lät bli att fundera över det. Vi kom in i hissen och upp och in i lägenheten och ”lastade” försiktigt försiktigt av den ännu omtöcknade Londi på ett dubbelt ulltäcke i det mörka fönsterlösa vardagsrummet.
Detta var ju egentligen gott och väl, men det fanns en baksida och det var att veterinären inte velat lämna med något smärtstillande. ”Det är inte bra för hon kan göra olämpliga rörelser om hon inte känner smärtan”, fick jag som förklaring. Detta är grymhet, det vet jag, det är precis samma slags grymhet som en gång sa att spädbarn – eller ofödda barn för den delen – inte känner något eller i alla fall inte lika mycket som andra människor. Det är de mäktigas och starkas monopoliserande också av smärtan, som om det inte räckte med alla de andra monopolen.
≈≈≈
PS I Salongen finns en ny text.