Blogg

Efter den gångna kvällens och nattens något urspårade uppackande var det en lisa att sitta med Vesna på Dash denna morgon. Visserligen var dånet från väg- och rörarbetet på Korčulanska öronbedövande men vi seglade i samtalet iväg genom och ovanför bullret till ”Die Welt von gestern” i Zweigs anda och besökte i tanken gymnasiet i Karlovac där Nikola Tesla en gång gick och som en av mina studenter under ett av mina första år här talade om på ett för mig omskakande sätt: ”Tänk, jag har suttit i samma bänk som Nikola Tesla, eller i bänken bredvid. Jag är så stolt över att ha gått i den skolan. Det kan ingen ta ifrån mig.” Och Vesnas far, som var järnvägsarbetare, gick där och de brev han skrev till sin syster senare i livet vittnade om den djupa och gedigna bildning denna skola gav. ”De var litteratur och samtidigt så fyllda av värme och respekt. Dubbelmonarkins ideal fanns i detta, allt hade sin plats och var där.” Vi blev lite rörda och ett tag kände jag hur tårarna steg upp i ögonen. Ett vackert ögonblick i mitt liv.

Men nu är jag tillbaka på ”brottsplatsen”. Utanför fönster är det redan mycket ljusare än på bilden jag tog innan jag gick ut.

Jag funderar lite på gårdagens överdrifter. Det som hände var att jag kom in i en låda med brev, bilder och dagböcker. Och då gjorde jag det jag borde ha låtit bli med: Jag började läsa och rutschade ner i den ena tidsfickan efter den andra. Jag var barn (i Farmors brev), jag var 17 och 27 (i mina dagböcker), jag var i andra tider (i breven från dig och dig och dig). Utmattad satt jag sedan länge på golvet och visste inte vad. Till sist bet jag ihop tänderna, buntade summariskt ihop alla tingen och staplade och pressade ihop dem tätt, tätt i ett tomt och hemligt utrymme.

Sedan plockade jag upp pärmar från den tiden då jag undervisade i tyskspråkig litteratur, bläddrade liksom återhållsamt i dem och jag tyckte att jag hade en viss överblick, kanske ordning. Men på botten av den lådan fann jag sedan ett ganska tjockt skick med böcker jag hade glömt att jag hade: Bohumil Hrabal på tyska, Terézia Mora, Jean Paul, mera Calvino, Paul Auster och många till.

Ännu en gång hotade min mödosamt åstadkomna bokstavsordning att falla isär, fast nu kanske jag ger mig. De här böckerna får vänta till bokhyllorna finns. Idag ska jag försöka göra något med alla historieböckerna. Egentligen hade jag velat säga något om varför jag har så många böcker om fördrivningen av tyskarna från områdena öster om Oder-Neiße, men jag låter bli, för jag är inte upplagd för att försvara detta nu. Jag kan alltså, men jag vill inte. Inte i denna stund.

Någon gång igår kväll trodde jag att jag fått ett slags bokstavsordning på skönlitteraturen. Ursäkta tjatet, men mottagandet av de här lådorna tar mycket tid och kraft. Jag tittade lite halvnöjt på raderna av böcker på ”klädhyllorna” och på golvet och tänkte ”när Ibrahim kommer och bygger bokhyllorna, då…”. Så öppnade jag en låda jag ännu inte inventerat och se där kom bokstaven ”s” emot mig, ja, och lite ”t” också, men mest ”s” och det är en vidsträckt bokstav. Sammanbitet plockade jag upp böckerna och spred dem över golvet medan jag tänkte att jag ju visst anat det, jag hade nog märkt att det fanns för lite av både Schiller och Svevo.

Nu måste kedjan brytas upp igen, tänkte jag modstulet. För att samla mig lite satte jag mig på golvet i utkanten av de utlagda böckerna och tittade lite på dem i det ena hörnet. Först funderade jag på om det inte kunde vara dags att läsa om Slatapers ”Il Mio Carso”, nu när jag bor så mycket närmare dessa platser än då jag först läste den, men så pockade Solzjenitsyns ”Russlands Weg aus der Krise” på min uppmärksamhet. I den står det något grumligt som jag borde undersöka, tänkte jag.

Men så återgick jag till plockandet och ordnandet och sköt läsningen lite framför mig. Först ska allt vara någorlunda på plats och kartongerna, de flesta i alla fall, ska vara ur rummen för hur ska det annars gå att bygga bokhyllor eller leva lite normalt? Då och då kom jag förbi en flyttlåda som det stod ”Fagers Express Flyttfirma” på. I mitt huvud sjöng en mansröst ”Du är faaager Brogren”. De orden finns i en berättelse av Tage Aurell, kanske är de från ”Sommarspel”, jag tror det, men skulle också vilja veta, men Tage Aurell finns under bokstaven ”a” i ett system som är bakom det nya, så dit vågar jag mig inte för då rasar högarna.

Och bakom Miki på bilden ser ni tvättmaskinen som går igen, det är bara det att den verkligen går omkring. Och kanske går den igen.

Jag envisades med att inventera och sortera böcker och saker till långt in i natten. Utanför det öppna fönstret ryckte då och då kastvindarna i trädens lövverk. Utan att vara helt klar över hur jag skulle komma till rätta med bokhögarna ställde jag på olika ställen längs väggarna upp dem i bokstavsordning, kortare bokstavsordningar runt kanske en bokstav eller två. Bland böckerna hittade jag min bröllopsklänning, ja, bröllopsklänning och bröllopsklänning. Inte ens hos mig hade denna klänning börjat sitt liv som sådan, fast vad vet jag om dess tidigare liv? Den är ett svart fodral, fläckat i fuchsia-neon och jag vet att jag köpte den i en andrahandsbutik på Västerlånggatan i Stockholm för tjugofem kronor och hade den sedan på någon fest. Den sköljde jag och hängde ut på min fantastiska tvättlina som sträcker sig från toalettfönstret förbi fikonträdet till det gråa uthuset bredvid valnötsträdet. Jag hittade också en mörkblå klänning i ett tunt starkt tyg som påminner om poplin. Den köpte René och jag i en gedigen klädbutik i Pesaro och jag minns att en äldre dam provade en likadan klänning. Hon tittade inte helt vänligt på mig och René sa: ”Hon är avundsjuk för att du bär upp den mycket bättre än hon.” Nå, nu är det jag som är den äldre damen. Jag hittade ett par mjuka små babyfiltar från barnens första år och så hittade jag två små påslakan för småbarn, ett blåprickigt och ett med ränder i mildaste grönt, gult och rosa. Dem har mina syskon och jag sovit under, dem har mina barn sovit under.

Till slut övermannade natten mig och jag gick till sängs, men snart vaknade jag av att stormen slet och smällde i de inre portarna nere i trapphuset. Jag försökte somna om och det gjorde jag nog också men strax var jag vaken igen för nu visslade vinden genom rummen. För att driva ut hettan hade jag behållit ett par fönster på glänt, men det visade sig vara dumt, så jag steg upp och stängde alla utom ett, men ännu pep vinden runt ytterdörren och i trapphuset skallrade rutorna i innerportarna. Men jag har ju av naturen god sömn, så jag seglade iväg på vindarna in i drömmen.

På morgonen tittade jag på mitt sorteringsverk och fann att jag ordnat en lång rad böcker i bokstavsordning men baklänges! Ja, det är ett av mina problem med att vara vänsterhänt. Det är svårt att hitta några riktningar som bär. Sedan upptäckte jag att jag placerat Bruno Schulz på ”b”.

Ja, så kan man förstås göra, men den principen har jag ju inte följt annars utom för Dante och San Francesco och kanske någon medelhögtysk författare. Lustigt nog gick det ganska snabbt att rätta till den felvända bokstavsordningen så nu har jag i alla fall på ett sätt kommit till Fontane, inte till ”f” utan till Fontane. Av förklarliga skäl finns det ingen författare jag har så många böcker av (och om) som Theodor Fontane.

Och jag har fått den goda idén att ställa böckerna i tredubbla rader, så långt de här hyllorna som inte är bokhyllor räcker. Sedan kommer andra idéer och till sist kommer Ibrahim och bygger upp de riktiga bokhyllorna. Om några veckor…