Blogg

På Amfora igen

Bodil Z

Sedan länge hade vi bestämt att vi skulle äta på Amfora igen, Đurđica och jag, men hela tiden kom något emellan och ibland var det helt enkelt för varmt. Och för varmt var eller är det idag också (36° nu i skuggan), men vi åkte upp till stan tidigt så att vi nådde Amfora vid tolv och vi hittade snabbt en skuggplats under betongvalven och Miki slank in under min stol, ja, Miki var med, det är han nästan alltid. Dolac låg tomt och brännhett framför oss, bara i stånden åt skuggsidan pågick lite handel.

Ut kom den lilla tidigare så hunsade servitritrisen, dansösen och den arga sångerskan verkar vara på semester. Den lilla hade samma krokiga hållning som alltid men det fanns en ny stolthet i krokigheten, ett slags upprätt krokighet. Hon skämtade säkert och lite småsnävt med gubbarna och om någon sa att maten var god svarade hon att, ja, fisken är ju färsk. Av henne beställde vi oslić (kummel?) och srdele (det gissar ni om ni inte vet) och något att dricka.

Đurđica pratade snart med alla och för mig berättade hon snabbt hur hon gör för att bli osynlig när hon åker spårvagn och det kommer en kontrollant – förvisso en bagatell för någon som i barndomen sovit bland ormar på Hercegovinas karga bergssluttningar. Vi fick stora portioner och gott var det och Miki fick sina bitar nedräckta och vatten i ett askfat.

Den lilla krokiga log kärvt när hon tittade på våra tomma tallrikar. Ja, vi hade ätit bra. Đurđica rökte en avslutande cigarett och så vågade vi oss ut ur skuggan, ut i solfältet, och gled sedan hastigt nerför trapparna. På Trg skildes vi åt, Đurđica tog tolvan till keramikverkstaden och Miki och jag gick under platanerna ner genom Zrinjevac mot Glavni kolodvor där jag hoppades kunna köpa biljetter till Rijeka. Och ja, det lyckades, men tåget går bara tre dagar i veckan och kanske behöver vi lite tur också.

Velika Gospa vid Jarun

Bodil Z 1 kommentar

Nyss återvände Miki och jag från andra världar. Bakom oss har vi en alldeles särskild dag, en blågrön dag av himmel och vatten. Egentligen hade jag tänkt använda den till att äntligen utföra ett av mina pliktnummer på polisstationen, men nej, idag är det Velika Gospa, Jungfru Marie Himmelsfärd, så jag räddades från tristessen och kom att hamna i ett mycket jordiskt paradis. På förmiddagen tog Miki och jag spårvagn nummer fem mot Prečko som förde oss till Jarun, vår korvsjö, vår badsjö. Från hållplatsen gick vi den där raka och lite småtråkiga vägen mot sjön, men snart var vi framme och vi började i baren vid sjön, den första baren vid sjön, ska jag kanske säga. Jag beställde ledena kava sa šlagom (kaffe med isbitar och vispgrädde) – väldigt gott. Miki drack vatten och fick en hundgotta. Och så gick vi över den lilla bron till den lite vildare ön där vi har vår privata strand. Miki kände lite på vattnet med tassarna och drack lite bland näckrosbladen.

Luften var behaglig, 32-33°, och en okynnig vind borstade omkring de torra platanlöven på marken så att det knastrade. Det har varit mycket varmt och det här är inte höstlöv utan soltorkade löv. Vid den vanliga poppeln invid platanerna band jag Miki med hans ”duga lajna” så att han kunde vara ganska fri utan att springa bort för mig. Jag bredde ut våra saker och så satte jag mig bredvid Miki och tittade ut över vattnet mot den lilla ön och vidare bort mot Medvednica i fjärran.

Och där rann sedan timmarna ut över dagen. Jag badade ett obestämt antal gånger, vi åt bröd, ost och vindruvor, vi låg eller satt. Till slut låg jag alldeles i vattenbrynet och sov och vaknade i jämna rullande rörelser. Jag drömde vidare på nattens dröm om förlisnings- eller skeppsbrottsmotivet i den italienska poesin. Ja, ni skrattar och det är möjligt att ni gör rätt i det, men igår gjorde jag ett slags upptäckt som möjligen är ett påhitt. Jag läste Ungarettis dikt ”Allegria di naufragi” (Skeppsbrottens glädje – kanske man kan säga) och kom sedan att tänka på Leopardis dikt ”L’infinito” och den sista raden där: ”e il naufragar m’è dolce in questo mare.” Anders Österling översatte raden så här: ”och i det havet kan jag ljuvt förlisa.” Ja, och nu drömmer jag om detta förlisningsmotiv och i Jarun-drömmen hörde jag en av mina speciella italienska cantautori (de André? Guccini? de Gregori?) sjunga en rad som slutar med ordet ”naufragò” (förliste), men resten av raden blev vatten och kluckande. Ja, när man sover så nära vattnet… När jag då och då vaknade hände det att jag tittade in i ett gult näckrosansikte:

Det blev kväll men värmen låg kvar och plötsligt började människor samlas inte så långt ifrån oss. Inte särskilt många men vi såg och hörde dem och några hade med sig hundar. Alla verkade lugna och glada och de satt under träden lutade mot trädstammarna eller med fötterna i vattnet. Vi var som inne i en bild av något mycket fridfullt och mycket enkelt. När vi till sist reste oss och jag samlade ihop våra saker hördes fortfarande det milda sorlet och vi gick sakta under träden i riktning mot den lilla bron. Här och där var små grupper av människor som satt eller låg och på ett underbart sätt gjorde ingenting. Det är det här som är ”il dolce far niente”.

Vi passerade bron och tittade ner i näckrosdjungeln och lyssnade efter grodorna. Och så följde vi stigen bredvid bilvägen, där man nästan aldrig ser någon bil, kanske får man inte köra där. Framför oss skymtade en av Jaruns hemlighetsfulla vindlingar. Alla vatten här är egentligen Sava…

Och vi stannade vid den där baren igen och jag tog, tro det eller ej, en ledena kava sa šlagom igen. Ja, lika god.

”Krigets lagar”

Bodil Z

Sedan Amnesty Internationals fatala felsteg – som raskt följts av FN:s – är det många som kommer dessa organisationer till undsättning med högstämt tal om ”krigets lagar”. Men krigets lagar är ingenting i sig själva, de är ingenting om de inte tillämpas i samklang med etik och moral. När lagens bokstav sätts högre än dess andemening degenererar lagen.

I det fall det handlar om här har dessa stora organisationer och deras vapendragare bortsett från krigets verklighet. Man talar som om det rörde två stridande parter som är oense om något, som har en konflikt att lösa. Det här kriget ser inte ut så. I det här kriget – frågan är om det alls kan kallas ”krig” – har Ryssland kastat sig över Ukraina för att förinta det som land, för att förinta ukrainarna som folk. Det här kriget är inget krig i gängse mening och därför kan ”krigets lagar” inte fälla några relevanta omdömen här.

Varje gång en lag eller tillämpningen av en lag fjärmar sig från etik och moral är det människors uppgift att återföra lagen till dess rätta plats inom etikens och moralens råmärken.

Och detta är Ukraina:

Den enda vägen till fred är seger för Ukraina

Bodil Z

Den enda vägen till fred är seger för Ukraina.

Ukrainarna kommer inte att sluta kämpa även om Väst skulle vända dem ryggen. Detta eftersom det här är ett existentiellt krig, ett krig om Ukrainas existens. Väst kan försöka hjälpa Ukraina att vinna, det är det bästa Väst kan göra, men Väst måste inse att man inte har något inflytande över om ukrainarna kämpar eller inte. Ukrainarna kämpar oberoende av vad resten av världen tycker eller vill. Grundprincipen för ryssarnas krig mot Ukraina är förintelse av ukrainarna, av allt ukrainskt.

För att komma till några fredsförhandlingar som verkligen handlar om fred mellan Ryssland och Ukraina måste Ukraina segra.

Om vi i Väst verkligen vill frigöra oss från ett kolonialt synsätt på Ukraina – vårt eget koloniala synsätt på Ukraina –måste vi inse att vid en fredsförhandling endast Ukraina kan besluta om några som helst eftergifter till Ryssland. Och om ukrainarna bestämmer sig för att inte göra några eftergifter så är det deras val, ett val som ingen annan kan eller får påverka. Ukraina kämpar för sin existens.

(fritt efter Timothy Snyder)

Och se…

Bodil Z 1 kommentar

Innan jag somnade igår kväll läste jag Pappas lilla skrift ”Snoilsky i Varberg” som avslutas med texten om dikten ”Vågbrytaren”, en dikt som ju också finns på en liten tavla i Varbergs hamn (genom Pappas försorg). Inatt sov jag utan påträngande drömmar om märkliga möten med packlårars innandömen. Ett långt steg låg bakom mig. På morgonen när Miki och jag gick ut hade jag för första gången på länge – fyra dagar – inte med mig någon mödosamt och oskickligt ihopvikt kartong undr armen. Vi gick med lätta steg bort mot kaféet på bensinmacken ute vid den stora bullrande Slavonska för att stråla samman med Đurđica och hennes stora vilda schäfer Hajdi. Ja, denna plats för morgonkaffe är Đurđicas val – hon tycker hon har mest sinnesro där. De övriga gästerna på ”terrassen” var en grupp mycket unga poliser som Đurđica skämtade lite med. Vi pratade om hennes nya arbete på keramikverkstaden och om ett konstigt glasföremål jag hittat i min lägenhet – de förra ägarna lämnade kvar ett närmast komplett bohag – och om hur väldigt skönt det är att jag lyckats packa upp allt. Vi pratade också lite om vad vi köper var på Branimirova tržnica och om vad som kan finnas under vilken disk. Mycket oväsen strömmade in från genomfartleden och från biltvätten bredvid och vi märkte att dagen började bli het.

Och nu är Miki och jag hemma igen och jag betraktar mitt verk. Visst, sista steget återstår och vem vet vilka komplikationer som kan uppstå med uppsättandet av bokhyllorna, men det är inte nu.

Jag vet nu mer eller mindre exakt var varje bok befinner sig. Säkert ofta just ”mindre exakt” men det är gott nog. Nej, det här är inte någon travesti på skapelseberättelsen utan det är en skildring av ett ögonblick av lite djupare förståelse av det som sägs där på den sjunde dagen. Så här får man kanske inte säga men det är det jag tänker. Måste jag dölja mina tankar även om de kan tyckas förmätna? Miki vilar närmast symboliskt på den kvarlämnade soffan som nu höljs i ett tygschabrak från min sydafrikanska hälsa-på-Rudolf-resa. Miki vilar men blicken är vaken.

Jag bläddrar lite i den stora tunga stenfärgade boken ”Källarhändelser”. Jag läser kapitlet ”Lieber Martin”, ”Liebe Hannah” av Erik Wallrup. Det handlar om en brevväxling mellan Hannah Ahrendt och Martin Heidegger. Jag stannar lite vid sista stycket och plockar ut en passage där Wallrup citerar Heidegger så här: ”Du har lyckats fånga den inre rörelsen i mitt tänkande.” Och Hannah Arendts svar: ”Ingen läser eller har någonsin läst som Du.” Kapitlet klingar ut på detta sätt: ”Det visade sig att hans första brev var sanningsenligt. Arendt hade vandrat en väg, som var förborgad. Förborgad för honom.”