Nyss återvände Miki och jag från andra världar. Bakom oss har vi en alldeles särskild dag, en blågrön dag av himmel och vatten. Egentligen hade jag tänkt använda den till att äntligen utföra ett av mina pliktnummer på polisstationen, men nej, idag är det Velika Gospa, Jungfru Marie Himmelsfärd, så jag räddades från tristessen och kom att hamna i ett mycket jordiskt paradis. På förmiddagen tog Miki och jag spårvagn nummer fem mot Prečko som förde oss till Jarun, vår korvsjö, vår badsjö. Från hållplatsen gick vi den där raka och lite småtråkiga vägen mot sjön, men snart var vi framme och vi började i baren vid sjön, den första baren vid sjön, ska jag kanske säga. Jag beställde ledena kava sa šlagom (kaffe med isbitar och vispgrädde) – väldigt gott. Miki drack vatten och fick en hundgotta. Och så gick vi över den lilla bron till den lite vildare ön där vi har vår privata strand. Miki kände lite på vattnet med tassarna och drack lite bland näckrosbladen.
Luften var behaglig, 32-33°, och en okynnig vind borstade omkring de torra platanlöven på marken så att det knastrade. Det har varit mycket varmt och det här är inte höstlöv utan soltorkade löv. Vid den vanliga poppeln invid platanerna band jag Miki med hans ”duga lajna” så att han kunde vara ganska fri utan att springa bort för mig. Jag bredde ut våra saker och så satte jag mig bredvid Miki och tittade ut över vattnet mot den lilla ön och vidare bort mot Medvednica i fjärran.
Och där rann sedan timmarna ut över dagen. Jag badade ett obestämt antal gånger, vi åt bröd, ost och vindruvor, vi låg eller satt. Till slut låg jag alldeles i vattenbrynet och sov och vaknade i jämna rullande rörelser. Jag drömde vidare på nattens dröm om förlisnings- eller skeppsbrottsmotivet i den italienska poesin. Ja, ni skrattar och det är möjligt att ni gör rätt i det, men igår gjorde jag ett slags upptäckt som möjligen är ett påhitt. Jag läste Ungarettis dikt ”Allegria di naufragi” (Skeppsbrottens glädje – kanske man kan säga) och kom sedan att tänka på Leopardis dikt ”L’infinito” och den sista raden där: ”e il naufragar m’è dolce in questo mare.” Anders Österling översatte raden så här: ”och i det havet kan jag ljuvt förlisa.” Ja, och nu drömmer jag om detta förlisningsmotiv och i Jarun-drömmen hörde jag en av mina speciella italienska cantautori (de André? Guccini? de Gregori?) sjunga en rad som slutar med ordet ”naufragò” (förliste), men resten av raden blev vatten och kluckande. Ja, när man sover så nära vattnet… När jag då och då vaknade hände det att jag tittade in i ett gult näckrosansikte:
Det blev kväll men värmen låg kvar och plötsligt började människor samlas inte så långt ifrån oss. Inte särskilt många men vi såg och hörde dem och några hade med sig hundar. Alla verkade lugna och glada och de satt under träden lutade mot trädstammarna eller med fötterna i vattnet. Vi var som inne i en bild av något mycket fridfullt och mycket enkelt. När vi till sist reste oss och jag samlade ihop våra saker hördes fortfarande det milda sorlet och vi gick sakta under träden i riktning mot den lilla bron. Här och där var små grupper av människor som satt eller låg och på ett underbart sätt gjorde ingenting. Det är det här som är ”il dolce far niente”.
Vi passerade bron och tittade ner i näckrosdjungeln och lyssnade efter grodorna. Och så följde vi stigen bredvid bilvägen, där man nästan aldrig ser någon bil, kanske får man inte köra där. Framför oss skymtade en av Jaruns hemlighetsfulla vindlingar. Alla vatten här är egentligen Sava…
Och vi stannade vid den där baren igen och jag tog, tro det eller ej, en ledena kava sa šlagom igen. Ja, lika god.