Blogg

Om Kosovo – Serbien får inte släppas in i EU

Sedan Kosovo blev självständigt 2008 har det förekommit påtryckningar från serbisk sida. En sak som ofta hävdas från den serbiska regeringens håll gäller speciella rättigheter för den serbiska minoriteten i norra Kosovo (det finns en albansktalande minoritet i Serbien men från deras sida krävs inte något sådant). 2011 nådde man med hjälp av EU i Kosovo en överenskommelse, som en eftergift till Serbien, om att bilarna i landet skulle ha nummerplåtar märkta med RKS respektive KS (eftergiften till Serbien).

2016 förlängde Kosovo giltigheten för KS-skyltarna för ytterligare fem år och gjorde samtidigt i Serbien utfärdade skyltar för Kosovo otillåtna. Efter att överenskommelsen i september 2021 upphörde att gälla bestämde sig regeringen i Kosovo för att inte ytterligare förlänga den och polisen började konfiskera serbiska nummerplåtar i landet. Serbien reagerade på detta med att blockera gränsövergångarna till Serbien. En temporär lösning med hjälp av klistermärken prövades. En mer permanent lösning var tänkt att bli till den 21 april 2022, men så blev det inte.

Nästa plan från Kosovos sida var att helt införa kosovanska registringsskyltar i Kosovo till den 1 augusti 2022. Detta förde emellertid till nya protestaktioner från den serbiska minoriteten (understödd av Belgrad-regimen) och reformen uppsköts till den 1 september och det bestämdes att ett nytt möte mellan Kosovos och Serbiens ledare i Bryssel den 18 augusti med hjälp av EU:s medling, varvid EU som tidigare stödde Kosovos rätt att besluta om landets registreringsskyltar.

Kosovos premiärminister Kurti och Serbiens Vučić återvände sedan till sina hemländer utan att något resultat nåtts. Vid återkomsten till Belgrad drog Vučić omedelbart igång med en svartmålningskampanj av Kurti och den stora regeringskontrollerade pressen ekade allt vad Vučić i sötsurt vredesmod hävde ur sig. Kurti vill ha blod (krv) medan Vučić söker fred (mir) ropade Vučić och tidningsrubrikerna och det talades med stora bokstäver om RAT (KRIG) och om igen om KRV. Detta vill enligt Vučić Kosovos ledning, medan han själv som vanligt med halkig stämma mumlar om MIR.

Vidare påstår Vučić att man i Kosovo förbereder likvideringar av ”vårt folk” i norr. Och han säger hotfullt: ”Jag varnar dem för att göra detta. Döda inte människor. Vi behöver fred och stabilitet. Vi vill inte döda någon.”

Han säger också: ”Vi har en lista över serber i norra Kosovo som Priština vill döda och vi vet att utländska säkerhetstjänster har givit sitt medgivande till detta medan andra lovat att titta bort. Men serberna tillåter inga fler pogromer riktade mot serber.”

Vidare säger Vučić: ”Vårt folk ska befrias från både förtryck och förföljelse och vi kommer att rädda det från massakrer. Om NATO inte vill det, om de deltar i pogromer med KFOR-trupper eller albanska trupper…jag hoppas de låter bli.”

I samma veva åkte Serbiens utrikesminister till Moskva för att låta att Lavrov veta att Serbien inte har del i ”den antiryska hysterin".

°°°°

Allt detta bör EU hålla i minnet om frågan om ett serbiskt EU-medlemsskap kommer upp.

EU måste också få upp ögonen för att Vučić uppträder på ett sätt i Bryssel och på ett helt annat sätt inför hemmapubliken. EU bör ta sig en titt på hur Vučić talar till hemmapubliken.

En förmiddag för Trsat

Morgonen i Mamma Marias kök var livlig och samtalens vågor slog höga – på kroatiska, italienska och tyska. Ganska länge handlade det om politik, om Jugoslavien – vad var dåligt, vad var bra?, om ryssarnas krig i Ukraina, om Zelenskys bakgrund som skådespelare var en fördel eller ej, nå, där enades vi om att världen inte behöver fler ”politiska gödkycklingar”, och om Serbiens hanterande i Kosovo i dagarna. Aldrig har min hemgjorda kroatiska väl varit smidigare… Ute var det grått så jag bestämde mig för att gå med Miki upp till borgen i Trsat. När det är varmt blir de 561 trappstegen många fler. Och så gick vi genom staden över floden och fram till trapporna. Sedan gjorde vi som man gör när man går uppför i trappor. För vandrarens bekvämlighet är trappstegen grupperade i fem eller sex trappsteg i taget med avbrott för en nästan plan bit. Miki trippade på och stannade då och då för att kika in på någon gård. Han lyckades skrämma några kattungar.

Det gick ovanligt lätt och snabbt att komma upp till byn och borgen och jag tog en bild ur en av mina standardvinklar med den lilla kyrkan, som inte är den berömda Mariahelgedomen som många kommer hit upp för att besöka, staden och havet.

Ja, och så gick vi omkring lite på borgens murar och jag tittade ut över havet och Miki snokade i hörnen och sprickorna.

Den här dagen var det mycket turister däruppe men jag minns ändå alltid den första gången jag var här sent i oktober ett år då Londi ännu levde. Nej, hon var inte med uppe på borgen, hon var med Toma I Zagreb, men när jag gick där var jag medveten om att hon fanns. Det andra jag påmindes om däruppe var från samma oktoberdag: Jag kom att stå vid balustraden mitt i ett sällskap av gamla italienare på återbesök i den gamla hemstaden. (Numera finns det mycket få italienare kvar här i Fiume/Rijeka.):

Nedanför oss låg staden och havet och jag följde floden Rječinas gröna linje medan jag lyssnade på brottstycken ur samtalen omkring mig: ”Là c’era una fabbrica di cigarette in quei tempi. La carta era fine fine, sai?” ”Una volta lavoravo in quella fabbrica. Andavo sù e giù…” ”A Fiume era sempre…” ”E là dietro quella casa bianca col tetto rosso abitava la mia amica Giulia.”

Miki och jag stannade vid Markuslejonet vid ingången till borgen och jag försökte fotografera honom framför det, men han slank undan. Ja, här befinner vi oss nästan mitt i det historiska Repubblica di Venezia…

Att vi så småningom tog oss ner för alla trappstegen igen kan väl inte förvåna någon, men som avslutning vill jag visa er blicken upp till Trsat på eftermiddagen när vi gick över bron vid hamnen för att ta oss till vår badplats. Borgen befinner sig någonstans i mitten av bilden. Jag tror ni anar tornen.

I drömmen

Inatt sov jag skenbart ganska dåligt, det vill säg jag vaknade ganska många gånger, men som sagt sov jag bara skenbart dåligt för mellan de korta uppvaknandena sov jag på ett mycket lyckligt sätt. Jag hade bara ett tunt lakan som täcke och jag sov nära det öppna fönstret så värmen störde mig inte, det var ljuden som ibland tog sig igenom sömnen. Först var det nöjesljuden, musik, rop och sorl av röster som gick genom natten in mot de första morgontimmarna. Sedan kom städljuden efter festandet, det lät som om man tvättade eller skurade hela torget under mitt fönster. I sömnen återupplevde jag delar av gårdagen, först Mikis och min vandring genom hamnkvarteren och hamnen ner till den där speciella ”stranden”. Överallt i drömmarna hängde druvor och fikon.

Sedan besökte mig den tidiga kvällens sittande i halvmörkret under parasollerna på Pavlinski trg. Det är ett ganska fult torg men hit går jag gärna när jag är i Rijeka. Här verkar en av platsens andar ha sitt fäste. Här sitter gubbar och läser tidningen, slitna par grälar gärna lite lågmält här och ett och annat original stirrar i enskildhet hål i luften framför sig.

Och i drömmen dök också Mamma Marias kök upp. Hon stekte oändliga mängder pannkakor eller kanske snarare palačinke, hon stekte dem till sina gäster eller till sina döttrar och barnbarn eller om någon granne skulle titta in. Miki och jag satt köket och jag åt palačinke med plommonsylt och Miki utan. Jag åt fler än jag hade tänkt, men inte lika många som Mamma Maria hade velar truga på mig.

Ute hade det fallit ännu en skur och en regnbåge välvde sig just över kyrktaket när vi tittade ut. Duga.

In bland sömnens lager kom också Mikis och mina vändor genom nöjes- och småbåtssidan av hamnen. Vattenytan låg utbredd som ett stort tygstycke och såg sidenlen ut. Och ja, Istriens berg syntes där de brukar synas, alltid så vackra.

En inbjudan till det förbjudna

Ja, nu är Miki och jag i Rijeka. Vi bor förstås på Korzo hos Mamma Maria som redan hunnit bjuda oss på både det ena och det andra. Och ätit har jag/vi på Konoba Fiume, där hela personalen strömmade ut för att hälsa på oss, eller snarare på Miki, vid vår ankomst. Och jag åt dagnje, blåmusslor, för idag fanns det det och jag vill ju alltid äta blåmusslor.

När vi efter maten svängde runt hörnet och bort genom hamnen hängde regnet i luften och enstaka blixtar genomkorsade den gråtjocka himlen. Jag var inte säker på om jag ville bada, men jag ville titta på vår hemliga förbjudna badplats där borta bakom helikopterplattan. Och så ville jag äta fikon och druvor från de små knotiga träden och de halvt förtorkade rankorna. Fruktätandet var så framgångsrikt att det till slut brände lite i gommen, men bara lite. Det kom väl från de förvildade fikonens speciella strävhet. Både de gula och de blå kändes lite pälsiga efter det tionde eller om det var det tjugonde.

Men vad var det vi såg framför oss i slutet av den lilla vägen mot helikopterplattan? Där stod en brandbil och en ambulans och en grupp uniformerade människor. När vi var nästan ända framme vid grinden fick vi höra att det från och med nu skulle vara förbjudet att gå in på området och att grinden hädanefter skulle vara låst. Medan jag lyssnade med en blandning av besvikelse och trots såg vi en helikopter landa på plattan och sedan bars någon ut på en bår.

Jag hade lagt märke till att en av männen inte lät lika sträng som de andra. Han hade lett lite och med en särskild betoning på ”här” sagt: ”Ni får inte gå igenom här.” Kanske la han till och med till ett ”nu”. Det lät som en öppning, så vi vände och klev ner från vägen och började följa ett nedlagt järnvägsspår. Vi gick utan att se på sällskapet och vi kom förbi dem och fortsatte en stund utmed en mur bevuxen med mycket små fikonträd. Jag fick syn en brädstapel som var sinnrikt ordnad, den påminde nästan om en trappa. Och jag tänkte att detta är vår inbjudan till det förbjudna. Vi har egentligen en stående sådan, Miki och jag, men den kan ta mycket olika gestalt. Vi klättrade upp och på andra sidan muren mötte oss havet, stort och mörkt, och långt ute syntes Cres eller var det kanske en del av Istrien?

Det hade slutat regna även om det fortfarande mullrade i fjärran och jag ville känna på vattnet, så jag band Miki med hans ”duga lajna” och bytte snabbt om och gled ner i vattnet och simmade ut en bit. Ja, det var som jag hade hoppats.

När jag kom upp ur vattnet satt vi en stund bland stenarna och jag tittade på bron mot Krk och Miki gjorde saker jag inte fick veta. Under tiden klarnade himlen och solen ställde tillbaka sitt tunga skåp på marken och när vi gick tillbaka var konturen av Istriens berg tydlig igen.

”Vi stöder Ukraina, men…”

Än en gång vill jag försöka förstå varför vänsterns stöd för Ukraina är så förhållandevis svagt. Hur går resonemangen egentligen innanför orden, för orden säger ofta något om att man visst stöder Ukraina. Men ofta är detta påstående följt av inskränkningar av olika slag, inskränkningar som gör att stödet blir mycket skrangligt. Och det blir inte mindre skrangligt av att man hänger upp ukrainska flaggor.

Jag gör alltså denna min undersökning på facebook bland vänner till höger och till vänster. Det som jag länge sett är att de texter som verkligen brinner för Ukraina, för att Ukraina ska få vara ett självständigt land inom sina gränser, oftast kommer från liberaler eller konservativa. Till vänster tiger man oftast eller talar ganska vagt – här talar jag inte bara om fb-vänner i Sverige eller Norden utan generellt om det jag ser.

Härom dagen såg jag en bild på en stupad ukrainsk soldat. Under bilden hade någon med vänstersympatier lagt in en kommentar som löd: ”Hon var bara en bland många. Familjer på båda sidor förlorar medlemmar i detta meningslösa krig.” Jaha ”bara en bland många”. Vad ska det betyda? ”På båda sidor”? Här har skribenten visst glömt något väsentligt om detta krig. ”Detta meningslösa krig”. Ja, det ryska anfallet är meningslöst och naturligtvis långt värre än meningslöst (man kan knappast kalla folkmord för meningslöst utan att trampa på offrens lidande). Ukrainas försvarskamp är INTE meningslös utan nödvändig, påtvingad av nöden.

Någon annanstans läser jag att det svenska partiet V tagit avstånd från invasionen av Ukraina. Påståendet fortsätter inte helt överraskande så här: ”men bakom finns en stark aversion mot Natos roll som försvarare av Ukraina vilket innebär att den faktiska summan blir plus minus noll.” Det här sista är ett märkligt påstående. ”Den faktiska summan blir plus minus noll”. Detta andas cynism och går knappast att med någon gnutta uppriktighet kombinera med ett stöd för Ukraina. Eller är ”stöd för Ukraina” något som på sina ställen – i hemlighet? – kan tolkas som stöd för ett fredsslut på putin-Rysslands villkor?

Jag undrar vad de inom vänstern som säger att "de stöder Ukraina, men” egentligen menar. Bortser man från att de ryska krigsmålen är att radera ut Ukraina som land, att eliminera ukrainarna som folk? Tror man att ”russkiy mir” är en lösning – och vad för slags ”lösning” i så fall?

Om man inte inser att man inte kan besegra putin-Ryssland med ord och kloka resonemang, så befinner man sig i en återvändsgränd eller i en inbillningens värld och orden om stödet för Ukraina blir till rön i vinden. Nato finns och Nato är berett att försvara Ukraina mot inkräktarna. Är det inte oändligt mycket viktigare att handla, att göra något konkret för att rädda fler ukrainare från att lemlästas och mördas än att sitta och fundera över sina eventuella principer?

Slava Ukraini!