Blogg

Morgonen i Mamma Marias kök var livlig och samtalens vågor slog höga – på kroatiska, italienska och tyska. Ganska länge handlade det om politik, om Jugoslavien – vad var dåligt, vad var bra?, om ryssarnas krig i Ukraina, om Zelenskys bakgrund som skådespelare var en fördel eller ej, nå, där enades vi om att världen inte behöver fler ”politiska gödkycklingar”, och om Serbiens hanterande i Kosovo i dagarna. Aldrig har min hemgjorda kroatiska väl varit smidigare… Ute var det grått så jag bestämde mig för att gå med Miki upp till borgen i Trsat. När det är varmt blir de 561 trappstegen många fler. Och så gick vi genom staden över floden och fram till trapporna. Sedan gjorde vi som man gör när man går uppför i trappor. För vandrarens bekvämlighet är trappstegen grupperade i fem eller sex trappsteg i taget med avbrott för en nästan plan bit. Miki trippade på och stannade då och då för att kika in på någon gård. Han lyckades skrämma några kattungar.

Det gick ovanligt lätt och snabbt att komma upp till byn och borgen och jag tog en bild ur en av mina standardvinklar med den lilla kyrkan, som inte är den berömda Mariahelgedomen som många kommer hit upp för att besöka, staden och havet.

Ja, och så gick vi omkring lite på borgens murar och jag tittade ut över havet och Miki snokade i hörnen och sprickorna.

Den här dagen var det mycket turister däruppe men jag minns ändå alltid den första gången jag var här sent i oktober ett år då Londi ännu levde. Nej, hon var inte med uppe på borgen, hon var med Toma I Zagreb, men när jag gick där var jag medveten om att hon fanns. Det andra jag påmindes om däruppe var från samma oktoberdag: Jag kom att stå vid balustraden mitt i ett sällskap av gamla italienare på återbesök i den gamla hemstaden. (Numera finns det mycket få italienare kvar här i Fiume/Rijeka.):

Nedanför oss låg staden och havet och jag följde floden Rječinas gröna linje medan jag lyssnade på brottstycken ur samtalen omkring mig: ”Là c’era una fabbrica di cigarette in quei tempi. La carta era fine fine, sai?” ”Una volta lavoravo in quella fabbrica. Andavo sù e giù…” ”A Fiume era sempre…” ”E là dietro quella casa bianca col tetto rosso abitava la mia amica Giulia.”

Miki och jag stannade vid Markuslejonet vid ingången till borgen och jag försökte fotografera honom framför det, men han slank undan. Ja, här befinner vi oss nästan mitt i det historiska Repubblica di Venezia…

Att vi så småningom tog oss ner för alla trappstegen igen kan väl inte förvåna någon, men som avslutning vill jag visa er blicken upp till Trsat på eftermiddagen när vi gick över bron vid hamnen för att ta oss till vår badplats. Borgen befinner sig någonstans i mitten av bilden. Jag tror ni anar tornen.

Inatt sov jag skenbart ganska dåligt, det vill säg jag vaknade ganska många gånger, men som sagt sov jag bara skenbart dåligt för mellan de korta uppvaknandena sov jag på ett mycket lyckligt sätt. Jag hade bara ett tunt lakan som täcke och jag sov nära det öppna fönstret så värmen störde mig inte, det var ljuden som ibland tog sig igenom sömnen. Först var det nöjesljuden, musik, rop och sorl av röster som gick genom natten in mot de första morgontimmarna. Sedan kom städljuden efter festandet, det lät som om man tvättade eller skurade hela torget under mitt fönster. I sömnen återupplevde jag delar av gårdagen, först Mikis och min vandring genom hamnkvarteren och hamnen ner till den där speciella ”stranden”. Överallt i drömmarna hängde druvor och fikon.

Sedan besökte mig den tidiga kvällens sittande i halvmörkret under parasollerna på Pavlinski trg. Det är ett ganska fult torg men hit går jag gärna när jag är i Rijeka. Här verkar en av platsens andar ha sitt fäste. Här sitter gubbar och läser tidningen, slitna par grälar gärna lite lågmält här och ett och annat original stirrar i enskildhet hål i luften framför sig.

Och i drömmen dök också Mamma Marias kök upp. Hon stekte oändliga mängder pannkakor eller kanske snarare palačinke, hon stekte dem till sina gäster eller till sina döttrar och barnbarn eller om någon granne skulle titta in. Miki och jag satt köket och jag åt palačinke med plommonsylt och Miki utan. Jag åt fler än jag hade tänkt, men inte lika många som Mamma Maria hade velar truga på mig.

Ute hade det fallit ännu en skur och en regnbåge välvde sig just över kyrktaket när vi tittade ut. Duga.

In bland sömnens lager kom också Mikis och mina vändor genom nöjes- och småbåtssidan av hamnen. Vattenytan låg utbredd som ett stort tygstycke och såg sidenlen ut. Och ja, Istriens berg syntes där de brukar synas, alltid så vackra.

Ja, nu är Miki och jag i Rijeka. Vi bor förstås på Korzo hos Mamma Maria som redan hunnit bjuda oss på både det ena och det andra. Och ätit har jag/vi på Konoba Fiume, där hela personalen strömmade ut för att hälsa på oss, eller snarare på Miki, vid vår ankomst. Och jag åt dagnje, blåmusslor, för idag fanns det det och jag vill ju alltid äta blåmusslor.

När vi efter maten svängde runt hörnet och bort genom hamnen hängde regnet i luften och enstaka blixtar genomkorsade den gråtjocka himlen. Jag var inte säker på om jag ville bada, men jag ville titta på vår hemliga förbjudna badplats där borta bakom helikopterplattan. Och så ville jag äta fikon och druvor från de små knotiga träden och de halvt förtorkade rankorna. Fruktätandet var så framgångsrikt att det till slut brände lite i gommen, men bara lite. Det kom väl från de förvildade fikonens speciella strävhet. Både de gula och de blå kändes lite pälsiga efter det tionde eller om det var det tjugonde.

Men vad var det vi såg framför oss i slutet av den lilla vägen mot helikopterplattan? Där stod en brandbil och en ambulans och en grupp uniformerade människor. När vi var nästan ända framme vid grinden fick vi höra att det från och med nu skulle vara förbjudet att gå in på området och att grinden hädanefter skulle vara låst. Medan jag lyssnade med en blandning av besvikelse och trots såg vi en helikopter landa på plattan och sedan bars någon ut på en bår.

Jag hade lagt märke till att en av männen inte lät lika sträng som de andra. Han hade lett lite och med en särskild betoning på ”här” sagt: ”Ni får inte gå igenom här.” Kanske la han till och med till ett ”nu”. Det lät som en öppning, så vi vände och klev ner från vägen och började följa ett nedlagt järnvägsspår. Vi gick utan att se på sällskapet och vi kom förbi dem och fortsatte en stund utmed en mur bevuxen med mycket små fikonträd. Jag fick syn en brädstapel som var sinnrikt ordnad, den påminde nästan om en trappa. Och jag tänkte att detta är vår inbjudan till det förbjudna. Vi har egentligen en stående sådan, Miki och jag, men den kan ta mycket olika gestalt. Vi klättrade upp och på andra sidan muren mötte oss havet, stort och mörkt, och långt ute syntes Cres eller var det kanske en del av Istrien?

Det hade slutat regna även om det fortfarande mullrade i fjärran och jag ville känna på vattnet, så jag band Miki med hans ”duga lajna” och bytte snabbt om och gled ner i vattnet och simmade ut en bit. Ja, det var som jag hade hoppats.

När jag kom upp ur vattnet satt vi en stund bland stenarna och jag tittade på bron mot Krk och Miki gjorde saker jag inte fick veta. Under tiden klarnade himlen och solen ställde tillbaka sitt tunga skåp på marken och när vi gick tillbaka var konturen av Istriens berg tydlig igen.