Inatt sov jag skenbart ganska dåligt, det vill säg jag vaknade ganska många gånger, men som sagt sov jag bara skenbart dåligt för mellan de korta uppvaknandena sov jag på ett mycket lyckligt sätt. Jag hade bara ett tunt lakan som täcke och jag sov nära det öppna fönstret så värmen störde mig inte, det var ljuden som ibland tog sig igenom sömnen. Först var det nöjesljuden, musik, rop och sorl av röster som gick genom natten in mot de första morgontimmarna. Sedan kom städljuden efter festandet, det lät som om man tvättade eller skurade hela torget under mitt fönster. I sömnen återupplevde jag delar av gårdagen, först Mikis och min vandring genom hamnkvarteren och hamnen ner till den där speciella ”stranden”. Överallt i drömmarna hängde druvor och fikon.
Sedan besökte mig den tidiga kvällens sittande i halvmörkret under parasollerna på Pavlinski trg. Det är ett ganska fult torg men hit går jag gärna när jag är i Rijeka. Här verkar en av platsens andar ha sitt fäste. Här sitter gubbar och läser tidningen, slitna par grälar gärna lite lågmält här och ett och annat original stirrar i enskildhet hål i luften framför sig.
Och i drömmen dök också Mamma Marias kök upp. Hon stekte oändliga mängder pannkakor eller kanske snarare palačinke, hon stekte dem till sina gäster eller till sina döttrar och barnbarn eller om någon granne skulle titta in. Miki och jag satt köket och jag åt palačinke med plommonsylt och Miki utan. Jag åt fler än jag hade tänkt, men inte lika många som Mamma Maria hade velar truga på mig.
Ute hade det fallit ännu en skur och en regnbåge välvde sig just över kyrktaket när vi tittade ut. Duga.
In bland sömnens lager kom också Mikis och mina vändor genom nöjes- och småbåtssidan av hamnen. Vattenytan låg utbredd som ett stort tygstycke och såg sidenlen ut. Och ja, Istriens berg syntes där de brukar synas, alltid så vackra.
