Blogg

Klugscheißer

Bodil Z

Fler och fler kommer ut som Klugscheißer när det gäller ryssarnas ondskefulla framfart i Ukraina. Några tycker att det är dags för en kompromiss och genom att ha titlar som låter dem framstå som experter tror de att de kommer undan med sådana cyniska och okunniga förslag. Med denna kompromiss vill de offra Ukraina i hopp om att själva kunna rädda sina skinn. För vilken kompromiss kan det finnas mellan en som vill behålla och skydda sitt land och en som har som mål att förgöra eller frånta alla i landet deras identitet. Ska ryssarna först bara få förgöra en mindre del av ukrainarna? För att sedan i sedvanlig ordning bryta kompromissavtalet för att förgöra fler? För att sedan gå till nästa kompromiss följd av fler mord och mer förstörelse…

Andra – inte fullt lika cyniska kanske – vill att vi ska ömma för ryska turister och deras rörelsefrihet i Europa. Detta för att de jämför de ryska turisterna med sig själva (då blir det ju ofta inte mycket till utslag) i stället för att jämföra de ryska turisterna med det lidande ukrainska folket.

Klugscheißern har fått en del nya, otäcka, ansikten.

indragande av turistvisa för ryssar

Bodil Z 1 kommentar

Om indragande av turistvisa för ryssar som vill resa i EU:

En del säger att detta inte drabbar putins anhängare, för att putins anhängare inte skulle ha råd att turista utomlands. Samtidigt pekar en hel del statistik på att putin har stöd av 80% av befolkningen i Ryssland eller fler. Går detta ihop? Och har vi inte sett de där videosnuttarna med rika ryssar som sitter i väst och spottar på ukrainare. Minns ni den där korta filmsnutten med den unga ukrainskan som plockade upp sönderrivna ukrainska flaggor från marken någonstans i Stockholm. En ryska i päls ropade med en röst som var van att befalla att ukrainskor ”bara är horor och städerskor”. Och de ryssar jag råkade stöta på alldeles nyss på den kroatiska kusten, inte verkade de vara varken fattiga eller anti-putinister. Anekdotisk bevisföring? Kanske, men inte kan jag se att de som talar emot indragandet av dessa visa har någon stadigare grund att stå på. Och någon gång tycker jag mig ana att de som särskilt gärna talar sig varma för de ryska turisterna gör det för att komma till rätta med den egna relativa hållningslösheten i det nära förflutna.

Att jämföra dessa ryska turister med oss västeuropéer ger inte mycket. Den jämförelse som vi har anledning att göra är den mellan de ryska turisterna och den ukrainska civilbefolkningen i de hårdast drabbade områdena, ja, det behöver inte vara just de hårdaste drabbade områdena, jämförelsen ger tydligt utslag oberoende av vilken del av Ukraina man väljer.

Se först de lemlästade och fördrivna i ögonen innan ni tycker synd om de ryska turisterna! Jämför dem inte med er själva för då blir kanske utfallet inget särskilt.

För övrigt kan man just nu se ryska turister resa omkring i Kazakstan med symbolen ”Z” på bilarna. De blir mycket upprörda och kallar på polis när kazakerna vänder sig emot detta och kallar symbolen fascistisk. Och de som kör de här bilarna är inte fattiga.

Tillvarons underströmmar

Bodil Z

Under de första dagarna, ja kanske till och med under den första veckan här i Rijeka hade jag ett tydligt inflytande över vad vi gjorde, Miki och jag. Vi satt i Mamma Marias kök om morgnarna, vi eller jag badade bakom hamnen och jag plockade mina fikon och druvor längs betongmurarna. Ja, och vi åt på Konoba Fiume vid fiskmarknaden. Sedan började saker hända i det som kanske kan kallas för tillvarons underströmmar. Jag hittade en bokhandel som på en av sina hyllor har böcker om Rijeka och Istrien och dessa trakters historia, den man talar om och den man inte talar om. Och jag köpte en av böckerna, ”Di sole, di vento e di mare”. Lite gungade det till där, men sedan hände annat. En stor marknad med produkter ”från norr”, från Zagorje fyllde Korzo under två dagar och folkmusiken ljöd och Miki och jag åt rullar med pumpafrön och jag smakade på deras šljivovica.

Några av försäljarna bodde hos Mamma Maria och hon fick plommon och päron av dem. Ibland satt Miki och jag där i köket också när det inte var morgon och vi lärde känna både gäster och Marias döttrar och barnbarn. Och jag känner sedan tidigare till familjens tragedier.

Om förmiddagarna gick vi fortfarande till havet och jag simmade och Miki mediterade i skuggan av betongblocken och lät bli att bada.

En dag var den lilla ganska bossiga hunden Lady på besök tillsammans med ett av Marias barnbarn. Lady kissade lite här och där i hörnen och Maria suckade och tyckte hon var så ”livlig” och så fick hundarna korv som Maria skar upp i luften med en stor kniv. Allt detta var bra och lättsamt. Livligt.

Men så hände något med min ena axel – nej, det är inte intressant vad – och jag blev Marias patient: Hon masserade mig med örtsalvor, hällde i mig loza (grappa, kan vi säga) och så bjöd hon mig på sina smärttabletter. Axeln gick inte att fly från men annars var allt egentligen bra och jag fick höra mycket om Banija, Marijas gamla hemtrakter som drabbades hårt av kriget och nu senast också av den svåra andra jordbävningen 2022 – en olycksförföljd fattig bygd. Hon talade om var de gömt sig under kriget, om hus som finns kvar och hus som inte finns kvar och om hur hon i barndomen badade i floden Una vid Kostajnica. Jag sa att jag hade varit där.

Miki och jag gick inte längre till havet eftersom jag tyckte det blev för osäkert att simma med bara en arm. Och Miki tyckte väl att det var lika bra. I stället gick vi nya rundor ganska högt upp bland stadens kvarter, ja, precis som i Trieste är den plana delen av staden mycket begränsad, resten vetter uppåt.

På kvällarna och ibland annars också läste jag i Nelida Milanis bok ”Di sole, di vento e di mare”. Det är ett slags självbiografisk roman från fördrivningen av den italiensktalande befolkningen efter andra världskriget. Eller den handlar om både dem som inte klarade att stanna och om dem som ändå gjorde det trots allt. Platsen i boken är Pola/Pula.

Jag har tagit en dålig bild av en av bokens första sidor. De första raderna om ”la castrazione dei polesani” och uttrycket ”mille non più mille” lämnar jag åt er att fundera över om ni vill och jag går till det här stycket:

Il lunedì mio fratello Gianni non va più alla scuola italiana, ma a quella croata. Decreto. Il mercoledì la mia casa non si trova più in via Piave, ma in via Katalinića Jeretova. Decreto. Quanti colpi di mano contro la memoria, tutto rinominato, tutto ribattezzato. La gente non sa pronunciare le parole delle nuove insegne dei negozi, ma tutti zitti, altrimenti si rischia la tiritera che tuttavia ci accompagnerà tutta la vita, di essere la quinta colonna dell’irredentismo, di esser fascisti.

(På måndagen går min bror Gianni inte längre till den italienska skolan, utan till den kroatiska. Dekret. På onsdagen ligger inte mitt hem vid Via Piave utan vid Katalinića Jeretova. Dekret. Så många plötsliga attacker mot minnet, allt har nya namn, allt är omdöpt. Folk kan inte uttala orden på affärernas nya skyltar, men alla tiger, annars riskerar man smädelser som ändå kommer följa oss resten av livet, vi är irredentismens femtekolonnare, vi är fascisterna.)

Det här pratar jag inte med Marija om, det finns ingen anledning, men själv vill jag veta mer om detta, även om jag vet att en del, inte så få, tycker att ett sådant vetande är olämpligt. Detta är ett obearbetat kapitel här i landet och det är inte helt lätt att komma åt. Och kanske kan denna min vilja att veta provocera fram ett och annat ”Men vad gör du här då?” Ja, vad gör vi här i världen?

om folkmord och annat som rör Ukraina idag

Bodil Z

I Ukraina pågår ett folkmord utfört av de ryska angriparna. Man mördar, lemlästar och våldtar ukrainare. Man förstör deras land och gör det svårt för människorna att leva där. Man deporterar deras barn till Ryssland för att göra dem till ryssar.

För säkerhets skull har jag slagit upp hur man officiellt definierar folkmord. Ja, säkert finns det bättre än wikipedia, men jag tror detta är klart nog (och om någon har invändningar mot definitionen, så går det att framföra sådana):

”Folkmord, även kallat genocid, är avsiktliga och systematiska handlingar i syfte att helt eller delvis förinta en grupp utvald eller definierad genom nationalitet, etnicitet, ras eller religiös tillhörighet.”

”Gärningarna som räknas upp i konventionen är:
Att döda medlemmar av gruppen
Att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada
Att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som är avsedda att medföra dess fysiska undergång
Att genomföra åtgärder, som är avsedda att förhindra födslar inom gruppen
Att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp”

När jag säger att det pågår ett folkmord får jag ibland höra invändningar. Några säger att inte tillräckligt många har dödats. Jag vill svara på det: Hade ni godkänt det som folkmord om ukrainarna inte hade försvarat sig så kraftfullt? Vill ni, för att det ska få kallas folkmord, att fler ska dö? Jag vet inte om ni ser det, men detta skulle ju innebära att ukrainarna sitter i ett slags bur där de om de vill bli erkända som offer för folkmord borde lägga ner vapnen. Om de försvarar sig och – detta så förbjudna för vissa bland västvärldens ”kloka” – om de får hjälp från andra länder i den fria världen, då har de sig själva att skylla? Någon säger att FN inte tillåtits räkna offren. Inte tillåtits av ukrainarna? Jag undrar. För övrigt har FN visat sig tämligen svagt och anpassligt till den ryska agendan. Precis som Amnesty har man invändningar mot att och hur ukrainarna försvarar sitt land. Så om FN inte tillåts räkna så kan det bero på att man inte helt litar på FN – på grund av hur FN betett sig. Sedan talas det förstås från denna sida om Nato och om att Nato är orsaken till det ryska anfallet inklusive mord på civila, bomber kastade mot sjukhus och persontåg, våldtäkter, tortyr av krigsfångar, tortyr av civila. Och nyss likställde SVT ukrainare och ryssar när det gäller Zaporizjzja: "Ryssland och Ukraina har genomgående beskyllt varandra för att äventyra säkerheten vid kärnkraftverket.” Förövare och offer likställs obekymrat hjärtlöst. Var finns frågan om vad ryssarna har i Zaporizjzja att göra? Varför är de där? Är de på besök? Varför inser inte SVT att ryssarna inte har i Ukraina att göra, inte i Zaporizjzja eller någon annanstans?

Kan människorna i den del av världen som inte är utsatt för den ryska slakten äntligen sluta upp med att ”förstå” ryssarna och putin? Vad är det som föder och göder detta förnumstiga kallsinne, denna förfärande hjärtlöshet?

Slava Ukraini!

Dagar i Rijeka

Bodil Z 2 kommentarer

Varje dag passerar Miki och jag bron över Rječina (Fiumara på venetiansk dialekt). Här gick en gång språkgränsen mellan det italiensktalande Fiume och det kroatisktalande Sušak. Nu finns knappast någon kvar som talar den gamla venetianska dialekten.

Strax intill det andra brofästet plockar jag alltid några nävar av de där små mörkblåa, tjockskaliga, storkärnade men väldigt goda druvorna. Och så går vi vidare förbi och mellan hamnens alla brädstaplar tills vi kommer ut på andra sidan. (Ja, ”andra” är visst ett överanvänt ord här och det betyder kanske ”närmare vår strand”.)

Och så fortsätter vi längs resterna av ett järnvägsspår bland små torra buskar som doftar kryddigt. Vi går fram till det lilla fikonträdet och den där brädstapeln som är ett slags trappa som vi sedan tar oss upp till muren via. Och så är vi framme vid vårt hav.

Miki ligger mest i skuggan mellan stenarna, men ibland, särskilt om det blåser, ligger han en stund mitt ute i solen. Och Istriens berg, denna refräng…

Eftersom vi är så nära hamnen ser vi ofta stora fartyg ute på redden. Denna förmiddag följde jag länge ett med blicken. Ja, det är sådant jag sysslar med när inget tvingar mig till något annat.

Denna eftermiddag gick jag på prov in i en liten delvis italienskspråkig bokhandel. Där finns dels ”vanliga” böcker på italienska, dels böcker som handlar om de gamla italofona områdena Istrien och Rijeka/Fiume. Det var inte helt lätt att hitta något jag ville ha. Utbudet slår liksom ut åt sidorna på ett svårhanterligt sätt, dels har vi det d’Annunzio-inspirerade, dels det där anti-italienska som förnekar allt i den italienska historien här utom fascismen. Nå, jag hittade en historisk roman(?) om Pola/Pula av Nelida Milani som heter ”Di sole, di vento e di mare”. Jag känner igen författarens namn från kulturtidskriften ”La battana”.