Woyzeck – snart här

Det finns ett svenskt förlag som heter Hastur och en förläggare som heter Ola Svensson. Dem, eller snarare Ola träffade jag på nätet för kanske tre år sedan. Det var nog jag som sökte upp Ola för ”något annat”, men sedan – eller ja, grimman halkade väl av några gånger – blev jag översättare i hans stall. Och det är bland det bästa som hänt mig under de senaste åren. Det bästa varaktiga. För det goda samarbetet, som jag inte kan förställa mig bättre. Detta trots att eller kanske också på grund av att en och annan försöker slå undan benen på oss. En spännande sak som jag lär mig mer än jag tror (nu vet jag inte riktigt vad jag tror) av är att jag får skriva förorden till böckerna och att jag får föreslå bilderna på böckernas framsidor. Och ibland får jag också välja bok. Egentligen tycker jag lika mycket om att låta Ola välja som att välja själv och någon gång kan det till och med vara svårt att se vem det var som valde vad.

Och nu kommer inom några dagar den femte boken i detta samarbete mellan förläggare och översättare ut.

De första fyra är:

Magnetisören och andra berättelser: E.T.A. Hoffmann

Banvaktare Thiel: Gerhart Hauptmann

Skimmelryttaren: Theodor Storm

Den svarta spindeln: Jeremias Gotthelf

Och den femte boken är Woyzeck av Georg Büchner, en klassikernas strävhåriga anti-klassiker, som låter oss se en man tömma smärtans kalk till dess repiga botten.

Här kommer ett kort utdrag ur förordet:

Büchner är så ung, för alltid ung – de som dör unga har givits detta privilegium – så full av trotsig energi och han spelar i sina litterära verk på alla sin begåvnings strängar: han är den passionerade konstnären som inte lämnar något oförsökt och som obekymrat bränner sitt ljus i båda ändar, han är den modige iakttagaren av människosjälens djupaste avgrunder, han är den ohejdbare revolutionären fylld av vrede över missförhållandena han ser omkring sig och inte minst är han den samvetsgranne naturvetenskapsmannen som med målmedveten uthållighet blottlägger även människornas nervsystem.

Dramerna är byggda av fragment eller episoder som radas på ett egenvilligt sätt och ofta tycks förloppen drivas framåt av smärtan. Man kan finna likheter med medeltida mysteriespel eller med barockdramers dödsdans men ännu mer med de efter Büchner följande dramaformerna som det naturalistiska och det expressionistiska dramat, men också det absurdistiska och det ”episka” dramat. Alla dessa passerar eller har passerat längs Büchners väg eller genom Büchners skapelser.

Och här ser ni en av de korta scenerna:

°°

Kasern

Andres. Woyzeck rotar bland sina saker.

Woyzeck: Skjortan, Andres, hör inte till uniformen: den kan du ha användning för, Andres.

Andres alldeles förstelnad: Ja.

Woyzeck: Min systers kors och ringen.

Andres: Ja.

Woyzeck: Jag har också en helgonbild, två hjärtan i finaste guld – det låg i min mors Bibel och där står det:
Herre, såsom din kropp var röd och full av sår,
så låt mitt hjärta vara år för år.

Andres: Ja.

Woyzeck drar fram ett papper: Friedrich Johann Franz Woyzeck, soldat, fyslijär vid 2. regementet, 2. bataljonen 4. kompaniet, född på Marie bebådelse, den 20 juli. – Jag är idag 30 år, 7 månader och 12 dagar.

Andres: Franz, du måste till lasarettet. Din stackare, du måste dricka snaps med pulver i, det tar ner febern.

Woyzeck: Ja, Andres, när snickaren samlar ihop hyvelspånen så vet ingen vems huvud som kommer läggas på dem.