Sedan länge hade vi bestämt att vi skulle äta på Amfora igen, Đurđica och jag, men hela tiden kom något emellan och ibland var det helt enkelt för varmt. Och för varmt var eller är det idag också (36° nu i skuggan), men vi åkte upp till stan tidigt så att vi nådde Amfora vid tolv och vi hittade snabbt en skuggplats under betongvalven och Miki slank in under min stol, ja, Miki var med, det är han nästan alltid. Dolac låg tomt och brännhett framför oss, bara i stånden åt skuggsidan pågick lite handel.
Ut kom den lilla tidigare så hunsade servitritrisen, dansösen och den arga sångerskan verkar vara på semester. Den lilla hade samma krokiga hållning som alltid men det fanns en ny stolthet i krokigheten, ett slags upprätt krokighet. Hon skämtade säkert och lite småsnävt med gubbarna och om någon sa att maten var god svarade hon att, ja, fisken är ju färsk. Av henne beställde vi oslić (kummel?) och srdele (det gissar ni om ni inte vet) och något att dricka.
Đurđica pratade snart med alla och för mig berättade hon snabbt hur hon gör för att bli osynlig när hon åker spårvagn och det kommer en kontrollant – förvisso en bagatell för någon som i barndomen sovit bland ormar på Hercegovinas karga bergssluttningar. Vi fick stora portioner och gott var det och Miki fick sina bitar nedräckta och vatten i ett askfat.
Den lilla krokiga log kärvt när hon tittade på våra tomma tallrikar. Ja, vi hade ätit bra. Đurđica rökte en avslutande cigarett och så vågade vi oss ut ur skuggan, ut i solfältet, och gled sedan hastigt nerför trapparna. På Trg skildes vi åt, Đurđica tog tolvan till keramikverkstaden och Miki och jag gick under platanerna ner genom Zrinjevac mot Glavni kolodvor där jag hoppades kunna köpa biljetter till Rijeka. Och ja, det lyckades, men tåget går bara tre dagar i veckan och kanske behöver vi lite tur också.