Sedan närmare ett halvår lever Ukraina under trycket från de mest fruktansvärda brott från rysk sida. Ryssarna lemlästar, våldtar, kastrerar, torterar och mördar ukrainarna utan en dags eller natts upphåll. Städer jämnas med marken, spannmål eldas upp, allt som går att stjäla stjäls. Ryssarnas mål är att förinta ukrainarna. Att förinta ukrainarna.
Västvärlden stöder ukrainarna, men stundtals är stödet ganska tvehågset och en del börjar tröttna och man vill tänka på annat. Sedan finns det de som inte vill ta ställning eller som tycker att ukrainarna snart borde ge sig och det pratas om att man måste vara neutral. Nu senast kom Amnesty International ut som neutralt. Neutralt mellan offer och förövare. Och strax samlas svärmen av hjärtlösa förståsigpåare, cyniker och moraliskt neutrala (”ont och gott ska ha samma rättigheter”) och klargör för omvärlden hur rätt Amnesty har och hur Ukraina borde anpassa sig till Russkiy mir. Man säger till exempel så här:
”Det är sorgligt att president Selensky nu anklagar Amnesty International för partiskhet. Långt snyggare vore att tacka för rapporten och säga att krigsbrott i Ukraina nu ska utredas.”
”Ukraina är Europas näst största land, vad gäller yta, så det är inte alls någon brist på platser att välja för militära operationer.”
”Amnestys uppgift är inte att varken försvara den ena partens handlande eller att glorifiera den andra partens.”
”Visserligen är Ryssland angriparen men Ukraina måste också följa reglerna.”
"Det finns något mycket mörkt mellan de båda parterna i historiens dunkel."
Man lutar sig belåtet bakåt i sina soffor och känner att man är så klok, så klok, att man har så rätt, så rätt.
