Jag envisades med att inventera och sortera böcker och saker till långt in i natten. Utanför det öppna fönstret ryckte då och då kastvindarna i trädens lövverk. Utan att vara helt klar över hur jag skulle komma till rätta med bokhögarna ställde jag på olika ställen längs väggarna upp dem i bokstavsordning, kortare bokstavsordningar runt kanske en bokstav eller två. Bland böckerna hittade jag min bröllopsklänning, ja, bröllopsklänning och bröllopsklänning. Inte ens hos mig hade denna klänning börjat sitt liv som sådan, fast vad vet jag om dess tidigare liv? Den är ett svart fodral, fläckat i fuchsia-neon och jag vet att jag köpte den i en andrahandsbutik på Västerlånggatan i Stockholm för tjugofem kronor och hade den sedan på någon fest. Den sköljde jag och hängde ut på min fantastiska tvättlina som sträcker sig från toalettfönstret förbi fikonträdet till det gråa uthuset bredvid valnötsträdet. Jag hittade också en mörkblå klänning i ett tunt starkt tyg som påminner om poplin. Den köpte René och jag i en gedigen klädbutik i Pesaro och jag minns att en äldre dam provade en likadan klänning. Hon tittade inte helt vänligt på mig och René sa: ”Hon är avundsjuk för att du bär upp den mycket bättre än hon.” Nå, nu är det jag som är den äldre damen. Jag hittade ett par mjuka små babyfiltar från barnens första år och så hittade jag två små påslakan för småbarn, ett blåprickigt och ett med ränder i mildaste grönt, gult och rosa. Dem har mina syskon och jag sovit under, dem har mina barn sovit under.
Till slut övermannade natten mig och jag gick till sängs, men snart vaknade jag av att stormen slet och smällde i de inre portarna nere i trapphuset. Jag försökte somna om och det gjorde jag nog också men strax var jag vaken igen för nu visslade vinden genom rummen. För att driva ut hettan hade jag behållit ett par fönster på glänt, men det visade sig vara dumt, så jag steg upp och stängde alla utom ett, men ännu pep vinden runt ytterdörren och i trapphuset skallrade rutorna i innerportarna. Men jag har ju av naturen god sömn, så jag seglade iväg på vindarna in i drömmen.
På morgonen tittade jag på mitt sorteringsverk och fann att jag ordnat en lång rad böcker i bokstavsordning men baklänges! Ja, det är ett av mina problem med att vara vänsterhänt. Det är svårt att hitta några riktningar som bär. Sedan upptäckte jag att jag placerat Bruno Schulz på ”b”.
Ja, så kan man förstås göra, men den principen har jag ju inte följt annars utom för Dante och San Francesco och kanske någon medelhögtysk författare. Lustigt nog gick det ganska snabbt att rätta till den felvända bokstavsordningen så nu har jag i alla fall på ett sätt kommit till Fontane, inte till ”f” utan till Fontane. Av förklarliga skäl finns det ingen författare jag har så många böcker av (och om) som Theodor Fontane.
Och jag har fått den goda idén att ställa böckerna i tredubbla rader, så långt de här hyllorna som inte är bokhyllor räcker. Sedan kommer andra idéer och till sist kommer Ibrahim och bygger upp de riktiga bokhyllorna. Om några veckor…