Ja, mer november än så här kan det väl inte bli. ”En hund” vägrar gå och tittar uttråkat på mig och verkar säga: Vad gör vi här? Vi bor ju och behöver inte knata omkring utmed blöta gator.
Och jag ger mig förstås. Med plötsligt raska steg går vi hemåt.
De senaste dagarna har varit så gråa så gråa. Dagsljuset som silar igenom moln och regn är svagt och människorna ser ensamma ut, där de går hastigt och lite kutryggigt med uppfällda kragar. Det våtkalla vädret gör att ingen stannar, alla vill bort eller in någonstans, där det är torrt och varmt. Jag sover lite mer än vanligt och Londi i alla fall inte mindre. Vi släpper till plats åt varandra på soffan. Systerligt.
En kväll i denna ruggtid lyfte solen plötsligt på den grå förlåten och lät oss för några ögonblick se att allting finns kvar där bakom, guldet och elden. Och jag försökte föra över ett fång av detta ljus till min inre värld, att ha som en påse solskensnötter över vintern.
en av parkens svarta ungkatter passerar nästan obemärkt genom bildens mitt
Det här kunde väl också passa under rubriken ”Svenska bilder” – nästan lika bra som det Snoilsky skrev eller det som Hasse och Tage gjorde film om eller av. Även om det bara är en bild.
Det blåa är mina föräldrars bil i Varberg och den befjädrade är enligt min mor en bergsuv som ”börjar bli känd i bygden som en mycket social person, ung och lite oerfaren” och denna lilla uv söker alltså ibland skydd undan dåligt väder på just denna plats.
Igår kväll satt jag länge med en bok som jag måste recensera, en bok som jag egentligen helst aldrig velat läsa och som undan för undan stod mig allt mer upp i halsen. Men recensionen det var fråga om var en sådan där strängt formaliserad beställd recension, som inte får varken rosa eller såga mer än möjligen på ett underförstått sätt. Jag valde och svalde mina ord i omgångar och till sist hade jag placerat en sval ordräcka på skärmen.
Efteråt kände jag mig tom och trött på mig själv, men så fann jag ett sätt att återställa den inre balansen: Jag läste ett par rader av Szymborska (i Bodegårds översättning), de här, alldeles i slutet av samlingen Nog nu:
Jag gillar kartor för att de ljuger.
För att de inte ger tillträde åt en påstridig sanning.
För att de storsint och med godmodig humor
breder ut åt mig på bordet en värld
som inte är av denna världen.
Igår var det den årliga minnesdagen av slaget vid Vukovar. Som varje år var hela den mäktiga genomfartsleden Vukovarska kantad med tända lyktor.
Jag anar att människor här tänker mycket olika saker, när de ser lyktraderna och det stora plakaten med texten I reći ću vam samo još jednu stvar – zapamtite Vukovar (Och jag ska bara säga er ännu en sak – kom ihåg Vukovar.), ord som tydligen är hämtade ur en sång. En del tänker säkert på sina döda, andra på andras döda, några tänker på Kroatien och åter andra känner sig illa till mods för att de ser nationalism i manifestationen. Jag föredrar att tänka på dem som vill hedra minnet av sina döda.