Livet har på nytt gått in i en lugnare bana. Vi sover om nätterna och Londi verkar må rätt så bra, kanske riktgt bra. Om detta får jag ju gissa lite.
Och Stanko möter vi i parken nästan varje dag. Igår bjöd han mig på en kopp kaffe i vår bar och så berättade han om hur fin tobaken i Hercegovina är – den bästa i världen – och om en färd med häst och vagn genom en mörk skog med en vargunge i famnen innanför jackan. Jag måste be att få höra den historien en gång till.
Den här vägstumpen känner ni nog igen. Londi och jag går här ganska ofta, för trots de många garagen passerar sällan några bilar. För mig är vägen en cirkulär återvändsgränd.
Medan vi går surrar mina tankar tätt intill de olikfärgade portarna och jag funderar på vad som kan finnas innanför dem. Om jag ville gå efter vad jag ser välla ut från de öppna eller portlösa garagen, skulle jag tro att allt bakom de stängda dörrarna är skräp och lump. Men det finns också andra sätt att tänka. Kanske döljer sig bakom varje port en rikedom. Inte guld eller diamanter, men kanske minnen från en barndom, en kärlek, en resa till fjärran länder eller hem till byn. Så länge ingen öppnar finns den möjligheten kvar. Så är det ju med allt i den här tillvaron – vi vet inte vad som hade varit eller blivit om vi inte hade gjort som vi gjort.
Och i sagorna är det ju ofta så, att om man rör vid något vackert på fel sätt förvandlas det till stoft. Så är det också i verkligheten.
Igår kväll smet jag ut en stund ur mitt vardagsliv för Londi verkade inte behöva varken hjälp eller sällskap. Jag gick på en Herta Müller-utställning som Goethe-Institut här hade satt ihop på Nationalbiblioteket. Det var Draženka som kom med idén och vi gick dit tillsammans. Och jag vet faktiskt ingen som det är så roligt att gå på utställningar med som med henne och vi har rätt många bakom oss vid det här laget. Hon vet verkligen hur man gör när man upplever något på en utställning. Vi pratar mycket när vi går omkring bland exponaterna och oftast är det hon som vet mest, men den här gången var det tvärtom, fast eftersom hon nyss rest genom Banatet, så kände till hon platserna bättre än jag.
Först skrattade vi lite åt museets underliga belysningspolicy. Bilder och texter var diskret dolda i halvmörker, medan baksidorna var bestrålade med ljus. Nå, Draženka fick någon i personalen att åtminstone delvis rätta till detta, så vi kunde i alla fall läsa de lite större bokstäverna. Resten uppfann vi tillsammans.
Utställningen bestod i en kronologiskt upplagd vandring genom olika stationer i Herta Müllers liv och verk i bild och text. Och så fanns det en del inspelat material som man kunde se och lyssna på.
Här kan ni se eller försöka föreställa er något av vad som ingick i utställningen.
En gråmulen dag för inte så länge sedan följde jag med en väninna till Zagrebs monumentala kyrkogård Mirogoj. Hon ville visa mig den och så ville hon placera en lykta på sin familjegrav. Innan vi steg in tog jag en bild på den nästan hotfullt magnifika tornraden som kantar kyrkogården mot gatan:
Det blev en promenad av räta vinklar, höga träd och mäktiga stenmonument och jag fick för mig kända och okända namn utpekade för mig. Vi gick ganska långt, men jag anade att det mesta egentligen fanns kvar osett av mig.
Efteråt gick vi och drack kaffe på Mirni gaj. Jag blev förtjust i både kaféet (där finns också en restaurang) och namnet, som jag tyckte leker lite med kyrkogårdens namn. Jag vet inte om det verkligen är så och det spelar väl inte så stor roll. I alla fall blir det inte sämre av att det blir ”Lugna dungen” på svenska.
Idag vill jag peka på en nyöppnad blogg, som heter MojUppsats (”MinUppsats” på helsvenska). Det är en grupp av mina svenskstudenter som startat den och anledningen var de ovanligt fina texter som jag fick läsa under ett litet projekt som bestod i att anta den svenske historikern Dick Harrisons utmaning till unga studenter i den här artikeln.
De första sju-åtta texterna kommer alltså att röra sig kring frågan om dagens studenter kan mindre än gårdagens. Sedan kommer bloggen att öppnas för intressanta och välskrivna uppsatser från alla svenskgrupperna vid universitetet i Zagreb. Min roll är att språkgranska och hjälpa till vid urvalet. Och att vara med och sprida det hela.