Blogg

Gråa dagar, i alla fall på utsidan och insidan är väl inte opåverkad av denna utsida. Gråa dagar, och natten kommer tidigt och morgonen sedan sent. Jag vill kunna låta bli att försöka fördriva den mörka tiden. I stället vill jag fördjupa mig i den. Det är ju den som är här nu, ingen annan är det. Utom minnen av andra tider, men de kan ju alltid leva vid sidan av det som är. Kanske finns det något särskilt värdefullt i detta dunkel, man är ju på ett spännande sätt nästan osynlig eller i alla fall svår att urskilja. Mörkret skapar ett slags gemenskap eller förbindelse mellan olika varelser, alla är otydliga och liksom delar av det stora mörkret. Det enda man ser tydligt i decembernatten är ljusfläckarna, de naturliga och de konstgjorda, stjärnorna och blink-blink längs stadens gator.

Här ser ni ljusfigurerna på och vid Trg bana Jelačića från Ilica. Jag är på väg till spårvagnen efter en poesiafton på Café u Dvorištu, en svensk-iransk afton. Kanske säger jag något mer om den framöver. Men just nu är det mörkret som upptar mina tankar. Jag lever i en möjligen galen föreställning om att det nu gäller att tränga in i mörkret och uppleva dess kraft. Jag vill inte försöka smita förbi det.

Mandarinmannen är en yrkesbror till Potatissångaren, fast han är inte alls lika rotad i myllan här och hans röst är bara ett blekt eko av Potatissångarens, men visst ropar han: ”Mandarine, mandarine…” Hans kraft sitter någon annanstans än i rösten, den sitter i färgen hos sydfrukterna som lyser ut från hans bagageutrymme. I det gråa skiftet mellan november och december är orange en färg man längtar efter och när man ser en samling brandfärgade klot, så går benen mot dem av sig själva. Där Potatissångaren är en del av en lång tradition är Mandarinmannen en djärv improvisation. En gång i veckan kör han upp från södra Dalmatien – hans bil är skyltad MA för Makarska – parkerar någonstans i ett nytt bostadsområde, slår upp bagageluckan och bakdörrarna och ropar ”mandarine, mandarine”. Ryssland bojkottar kroatiska sydfrukter så fruktodlarna måste nu improvisera fram nya marknader.

Och här hemma ligger nu tre kilo mandariner minus de åtta-nio jag stoppat i mig. Det är inte lätt att bjuda på mandariner nu för de flesta har nyligen köpt en säck eller ett nät med de här små lysande frukterna.

Härom dagen när jag skakade ett av Londis ulltäcken genom fönstret, hörde jag en klangfull melodisk röst ropa de välkända orden ”krumpira, luka, jabuke, krumpira, luka, jabuke…” (potatis, lök, äpplen) några gator bort och jag visste att det någonstans i ett gathörn i kvarteret måste stå en liten lastbil från de norra provinserna fylld med de här varorna. Och jag tänkte: Vilken röst! Här har en operasångare gått förlorad, för att röstens bärare inte fötts i rätt familj för en sådan karriär. Och jag tänkte också på människor som emigrerat härifrån, kanske i unga år, och hur de sedan med vemod och saknad ibland minns den här rösten (det finns fler sådana här starka, sonora röster som ropar om potatis än man kan ana) eller hur de kommer tillbaka hit och plötsligt får höra rösten igen som ett rop direkt från barndomen. Medan jag tänker detta sista ramlar jag tillbaka till min egen barndom och en gata i stadsdelen Pfingstanger i en utkant av Göttingen (det var i alla fall en utkant på den tiden). Jag är fyra år och jag hör en man, en skrotsamlare, ropa ”altes Eisen, altes Eisen” någonstans nedanför backen, fast här krånglar historien till sig, för nu minns jag att jag ”länge” (ett par veckor eller månader?) tyckte att han ropade något annat, nämligen ”alte Zeiten, alte Zeiten”. ”Gamla tider, gamla tider” ropade han alltså för mig och de orden både skrämde och lockade mig och jag både förstod och inte förstod på ett sätt som jag känner väl igen från mitt nu. Förstå och inte förstå har alltid legat mycket nära varandra i min inre värld.

Ofta tänker jag mig att jag bestämmer vad det är jag ska skriva om här, men nästan lika ofta inser jag att detta är, om inte lögn, så åtminstone bara delvis sant. Denna gång hade jag, inspirerad av ett föredrag jag nyligen lyssnat till, tänkt säga något om översättning av kraftuttryck eller invektiv från kroatiska till svenska. Jag hade tänkte fundera lite över varför vissa språk matar sådana uttryck med könsord medan andra här tar till religionens helvetesarsenal. Men nej, jag kände mig som en upprepning av en upprepning redan innan jag formulerat en enda hel tanke. I stället var det något annat som dök upp på min inre skärm. Också detta hade med det här föredraget att göra eller egentligen snarare med föredragshållaren. Jag kallar honom för Pontus utan att säga hans efternamn, så att jag varken anonymiserar helt eller pekar alltför ostentativt. Under ett samtal utanför föredraget kom vi att upptäcka att vi båda levt en period av livet i Vänersborg, ja, olika faser, men delvis samma tid. Av någon anledning började jag då prata om Vassbotten. Ja, det är en sydlig del av Vänern, som en del kanske uppfattar som en egen separat sjö. Jo, Vassbotten kände Pontus väl till, självklart nog. Då prövade jag med Norskens brygga. Nej, där blev terrängen osäker. Pontus frågade om bryggan snarare gick utmed land än rakt ut från land. Jag bejakade detta och saken verkade klarna, men så gav han bryggan ett annat namn, ett namn som jag aldrig hört. Var det Kärleksbryggan han sa? Nu vag-nar minnet. Jag beskrev lite trevande bryggans rankighet och tänkte på hur den efter varje lagning snabbt förföll igen för att återta sin vågiga skepnad. Och jag mindes hur Londi och jag så ofta simmat ut från den och hur jag då låtit blicken vila på andra sidan, Blåsutsidan.

Norskens brygga, 8 april 2006

Vi vred lite till på bryggan och dess identitet tills någon av oss plötsligt fattade att vi såg ut över Vassbotten från motsatta sidor. Pontus tittade ut från Blåsut och då förstås från en annan brygga än min. Och jag tittade och simmade från Onsjö (som inte är någon sjö) och Norskens brygga. Man skulle kunna kalla det ”upptäckten av skillnaden mellan här och där”. Men visst var det samma vatten vi simmade i!

detta är också Norskens brygga – förstås