Det är den tiden på året när stånden med kuhano vino och rakija står tätt utmed den lilla gatstumpen Tomićeva ulica strax under bergbanan upp till tornet Lotrščak i centrala Zagreb. Och musiken väller ut eller in under paraplyerna och tälttaken. Människorna trängs och känner sig vinter- och mörkerglada eller försöker i alla fall.
När jag var lite drygt tjugo hade jag under en tid en arbetskamrat som hette Dolores. Vi arbetade på Albergo della Valle i Brione ovanför Locarno och hon var från det åtminstone på den tiden mycket fattiga Galicien. Hon var där tillsammans med sin man Jorge och hemma i en by i Galicien var deras femåriga dotter. Så det gick inte att undra över hennes namn. Smärtor. Fast jag tänkte ändå ibland på vad hennes namn betydde.
I en annan period av mitt liv kom jag under en kort tid att umgås med en kvinna som hette Lágrimas. Tårar. Jag tänkte något om att spanska kvinnonamn är underliga.
Här i Zagreb har jag sedan jag stötte på Tuga, Sorg, insett att även kroatiska kvinnonamn kan luta ner mot den värld, där ett par föräldrar kan känna sig manade att kalla sin lilla flicka för något som har med livets svåra sidor att göra. Finns det alls sådana namn för pojkar?
Sedan någon gång i slutet av november lyser det ”2015” i mörkret om kvällar och nätter på många ställen i staden. Som vanligt kastar man ut det gamla året mer än en månad innan det är slut.
2015 vid Autobusni kolodvor den 5 december
Denna sed – om det nu är en sed – oroar mig lite. Den här mörka tiden är ju ändå så skör och dessutom rätt hotfull. Jovisst är det vackert med ljuspunkterna i mörkret (kanske inte just den här skylten vid busstationen, men det finns många vackra ljusfigurer som blinkar i natten) och mycket som är fult i hårt dagsljus blir nu osynligt eller bildar dunkla draperier som bakgrund för ljusspelet. Även om det inte är särskilt kallt här än, så påminner mig mörkret om iskalla vinternätter. De senaste dagarna har jag då och då tänkt på när jag som femåring eller möjligen sexåring såg Lille Petters resa till månen på Operan i Stockholm vid jultid. Jag minns de två barnen och hur de sjungande eller rytmiskt skanderande tog sina lätt hoppande steg på scenen: ”Höger ben och vänster ben, sen så kan man flyga sen”. Och så flög de upp i luften högt över scengolvet och jag tyckte det var härligt. Min bror Kudda och jag prövade sedan samma sak på en av sängarna i barnkammaren och kanske fick Axel också vara med, eller var han för liten för att hoppa från sängar? Envist upprepade vi ramsan, sträckte fram benen och tyckte att vi nog flög även om flygturen blev ganska kort.
Nej, jag minns inget mer av handlingen i det här sagospelet, men jag vet att det gav mig en blick in i det magiska och att det för en lång tid fyllde min fantasi. Jag såg nya dörrar öppnas in mot skrymslen men också hela världar bakom och innanför den vanliga verkligheten.
Dagarna flämtar fram förföljda av kvällarna och nätterna som är mycket längre och mäktigare. Ljuset sitter i lamporna. Mörkret och grådasket håller resten av platserna. Och jag har mycket lite att säga.
Radićeva en kväll i början av december
Just nu pendlar jag mellan ett starkt behov av att gå ut på kvällarna och en total brist på energi för att göra det. Igår kväll vann den vitala sidan och jag lät mig lockas med av Daniela till invigningen av en konstutställning på Istituto Italiano di Cultura, en utställning med blyertsteckningar, tapetbitar och fotografier av Donatella Spaziano.
Vi lyssnade på en introduktion av en konstvetare och skålade sedan i spumante. Och så gick vi runt och tittade. Grundtonen i det hela låg i det dekorativa, tyckte jag, men kanske inte så många av de andra. Bilderna prydde lokalens väggar. Daniela pratade med både konstnären och konstvetaren och jag försökte ta lite bilder, men lyckades inte så värst, fast plötsligt hittade jag ett intressant foto som utstrålade både värme och något gåttfullt. Det verkade visa en kropp som försvinner eller har försvunnit. Jag tog bild efter bild och kanske blev det till slut lite bra?
Och här får ni ett slags ”förklarande” bild som komplement:
Jag ansträngde mig också en del för att fånga evenemangets mest speciella besökare, sannolikt en utställningshabitué, som gick på mjuka tassar med lätt klirrande klor över parketten, men hon var nästan lika svårfotograferad som Londi och nollställde gång på gång sitt uttryck, vände bort huvudet eller gjorde sig suddig.
