Blogg

Soleufori

Låt mig tala lite mer om vädret, för det finns faktiskt nästan ingenting som är viktigare för mitt sinnestillstånd än just vädret. Långvarigt gråväder äter glädjen ur mig med en kall sked. Nästan allt jag gör, gör jag då för att jag måste och bara om jag har lite tur så blir detta måste en gångbar väg. Men glad är jag inte. Solen, jag menar den direkta obeslöjade kontakten med solen, är mitt livselexir.

Nu har – efter några ljusblå dagar med lätta luftiga molnskynken – den riktiga himmelsblåa himlen stigit fram igen och ställt sig här. Och solen strålar. Vem behöver något mer?

bild

Se här, i detta varmt lysande tegelhus bor Londi och jag. Och under denna den allra blåaste av himlar går vi och vi ser solens ljus genom björkarnas guldlöv och vi känner värmen i ryggen när vi vänder hem.

Decembersol

Efter en lång lång rad av gråa dagar har solen på nytt visat sig här i våra kvarter. I skuggan är det kallt men allt känns ändå ganska lätt, när man går under en sådan här vänligt ljusblå himmel behängd med tunna dekorativa molnstråk. Och ställer man sig rätt i solstrålen, så kan man känna värmen också. Bananplantorna ser ännu ganska oanfrätta ut, ja, lite flikiga har de blivit, men den starka gröna färgen lever kvar i bladverket.

bild

Bildvärdar i bildvärldar

Vi tittar på ännu en av Tošo Dabacs zagrebska stadsbilder. Jag väljer lite egotrippat – ni ska strax få se vad jag menar med det – en bild som föreställer Viktor Kovačićs byggnad som nu inrymmer Nationalbanken. Se här:

bild

Byggnaden ser mäktig och ren ut och samtidigt är mörkret som omger kolonnerna lite farligt. Det hela ges en mänsklig dimension genom de tre gestalterna framme till höger i bilden, som får agera ”Gastgeber des Bildes”. Detta uttryck har jag lärt mig av en fjärran väninna och det betyder att avbildningar av byggnader, gatumiljöer eller landskap ingjuts ett förhöjt liv genom att en människa, en hund eller en katt eller ett litet sällskap av sådana varelser får stå i ett hörn eller röra sig över bildytan. Jag är ganska säker på att Dabac visste mycket om detta med ”Gastgeber des Bildes”. Hans bildvärdar dyker gång på gång upp i hans bildvärldar.

Nu ska jag vara lite odräglig, men det tål ni. Här är min bild från härom året av samma byggnad. Vinkeln är slumpvis eller av någon tänkbar orsak ungefär densamma. Och jag lät Londi ta rollen som ”bildvärdinna” och den skötte hon på sitt eget sätt.

P1130317

Tošo Dabac – Kavana Neboder

Sedan den 19 november pågår en utställning med bilder av den store kroatiske fotografen Tošo Dabac (1907-1970) dels på det stora museet för samtidskonst i Novi Zagreb, MSU (Muzej suvremene umjetnosti), dels i Arhiv Tošo Dabac vid Ilica. Igår var Christine och jag på MSU och tittade på ”A-Z /Arhitektura Zagreba”, en rad bilder av byggnader i Zagreb av Dabac. Vi tittade noga och entusiastiskt på varje bild och njöt av att identifiera och känna igen eller också av förvirringen över att inte känna igen, över att inte ha sett sådant vi haft framför näsan många gånger. Vi bestämde oss för att rikta blickarna högre uppåt huskropparna i fortsättningen, särskilt om vi går utmed Martićeva från korsningen med Draškovićeva.

Möjligen lite ologiskt vill jag nu visa en interiör:

bild

Kavana Neboder, Bernardo Bernardi, projekt interijera, 1959, Ilica 1

(neboder=skyskrapa)

”Rasifierad”

Jag blir inte klok på ordet "rasifierad", trots att jag nu stött på det rätt många gånger. Enligt Institutet för språk och folkminnens definition innebär det bland annat följande: ”En rasifierad person förknippas med en uppsättning egenskaper eller beteenden på grund av sin härkomst. En person som inte är rasifierad betraktas automatiskt som normen.”

På mig verkar det som om ordet också bär på en rad dolda konnotationer och dessutom får jag en känsla av det finns tabun förbundna med detta ord eller begrepp. Antagligen är jag redan genom att säga detta rätt nära kanten av det här hala fältet. Nå, jag tar risken och fortsätter. Jag tycker mig ana att man inte kan ha både borgerliga sympatier – eller stå till höger om socialdemokratins vänsterkant eller för den delen vara opolitisk – och samtidigt vara rasifierad. Dessutom verkar det vara något som man i hög grad bestämmer själv; ingen får säga att någon som inte vill vara det är det. För hur är det – det går väl knappast att säga att till exempel David Batra är rasifierad? Eller Sakine Madon? Eller Alice Bah Kuhnke är rasifierade?

Institutet för språk och folkminnen säger också att ordet inte är så nytt som många skulle tro. Inom viss forskning ska det enligt detta institut ha använts under en längre tid. Jag undrar lite över hur de vetenskapliga texter som fötts ur den forskning man här syftar på ser ut. Var kan jag få tag i sådana texter?

I övrigt så är det väl så att detta ord inte finns särskilt långt utanför tidningarnas kultursidor eller andra medialt exponerade platser.