Låt mig tala lite mer om vädret, för det finns faktiskt nästan ingenting som är viktigare för mitt sinnestillstånd än just vädret. Långvarigt gråväder äter glädjen ur mig med en kall sked. Nästan allt jag gör, gör jag då för att jag måste och bara om jag har lite tur så blir detta måste en gångbar väg. Men glad är jag inte. Solen, jag menar den direkta obeslöjade kontakten med solen, är mitt livselexir.
Nu har – efter några ljusblå dagar med lätta luftiga molnskynken – den riktiga himmelsblåa himlen stigit fram igen och ställt sig här. Och solen strålar. Vem behöver något mer?
Se här, i detta varmt lysande tegelhus bor Londi och jag. Och under denna den allra blåaste av himlar går vi och vi ser solens ljus genom björkarnas guldlöv och vi känner värmen i ryggen när vi vänder hem.
