2015 och Lille Petters resa till månen

Sedan någon gång i slutet av november lyser det ”2015” i mörkret om kvällar och nätter på många ställen i staden. Som vanligt kastar man ut det gamla året mer än en månad innan det är slut.

bild

2015 vid Autobusni kolodvor den 5 december

Denna sed – om det nu är en sed – oroar mig lite. Den här mörka tiden är ju ändå så skör och dessutom rätt hotfull. Jovisst är det vackert med ljuspunkterna i mörkret (kanske inte just den här skylten vid busstationen, men det finns många vackra ljusfigurer som blinkar i natten) och mycket som är fult i hårt dagsljus blir nu osynligt eller bildar dunkla draperier som bakgrund för ljusspelet. Även om det inte är särskilt kallt här än, så påminner mig mörkret om iskalla vinternätter. De senaste dagarna har jag då och då tänkt på när jag som femåring eller möjligen sexåring såg Lille Petters resa till månen på Operan i Stockholm vid jultid. Jag minns de två barnen och hur de sjungande eller rytmiskt skanderande tog sina lätt hoppande steg på scenen: ”Höger ben och vänster ben, sen så kan man flyga sen”. Och så flög de upp i luften högt över scengolvet och jag tyckte det var härligt. Min bror Kudda och jag prövade sedan samma sak på en av sängarna i barnkammaren och kanske fick Axel också vara med, eller var han för liten för att hoppa från sängar? Envist upprepade vi ramsan, sträckte fram benen och tyckte att vi nog flög även om flygturen blev ganska kort.

Nej, jag minns inget mer av handlingen i det här sagospelet, men jag vet att det gav mig en blick in i det magiska och att det för en lång tid fyllde min fantasi. Jag såg nya dörrar öppnas in mot skrymslen men också hela världar bakom och innanför den vanliga verkligheten.

Kommentera