Just nu pendlar jag mellan ett starkt behov av att gå ut på kvällarna och en total brist på energi för att göra det. Igår kväll vann den vitala sidan och jag lät mig lockas med av Daniela till invigningen av en konstutställning på Istituto Italiano di Cultura, en utställning med blyertsteckningar, tapetbitar och fotografier av Donatella Spaziano.
Vi lyssnade på en introduktion av en konstvetare och skålade sedan i spumante. Och så gick vi runt och tittade. Grundtonen i det hela låg i det dekorativa, tyckte jag, men kanske inte så många av de andra. Bilderna prydde lokalens väggar. Daniela pratade med både konstnären och konstvetaren och jag försökte ta lite bilder, men lyckades inte så värst, fast plötsligt hittade jag ett intressant foto som utstrålade både värme och något gåttfullt. Det verkade visa en kropp som försvinner eller har försvunnit. Jag tog bild efter bild och kanske blev det till slut lite bra?
Och här får ni ett slags ”förklarande” bild som komplement:
Jag ansträngde mig också en del för att fånga evenemangets mest speciella besökare, sannolikt en utställningshabitué, som gick på mjuka tassar med lätt klirrande klor över parketten, men hon var nästan lika svårfotograferad som Londi och nollställde gång på gång sitt uttryck, vände bort huvudet eller gjorde sig suddig.
