I våras föddes två kattungar här i vår park, en svart och en svartvit. Svart är den vanliga färgen här, allt annat är lite speciellt. Någon gång när de var mycket små och bodde i ett litet katthus inne i en buske med sin mamma, rusade två stora vilda hundar skällande in i buskaget och det utbröt panik i kattboet. Jag trodde ungarna blivit ihjälbitna och vågade inte titta efter, men någon dag senare såg jag dem båda leka lite försiktigt invid stängslet till kinesrestaurangen. De verkade ha en fristad där på den kinesiska sidan av muren. Eller är deras egentliga fristad kanske just gränslandet mellan parken och Lilla Kina? Om något hotar flyr de till den andra sidan oberoende av vilken det är.
De är båda mycket skygga och de växer långsamt efter vad jag kan se och ändå får de mat varje dag av sina beskyddarinnor, men kanske är deras liv hårt ändå eller så är det helt enkelt ett riktigt kattliv de lever.
Här sitter den lilla svartvita i skydd av en planka i stängslet. Jag kan inte gå närmare än så här. Vi fixerar varandra och vet spelet och gränserna för det. Och jag tänker på att jag ibland oroar mig för den här lilla varelsen. Så du har klarat dig ett tag till, tänker jag nästan varje gång vi ses. Och jag hoppas att denna lilla katt ska få växa upp till kung eller drottning av bambuhäcken mellan världarna. (Samma förhoppningar gäller förstås den lilla svarta.)
