Sen kväll sent i november på gatstumpen Šipanska ulica. En hund står bunden vid sin skugga framför det brokigt belysta China House. Ja, hunden är förstås Londi och så värst bunden är hon väl inte, men vi är låsta här som nattflyn förhäxade av ljuset efter en lång jämngrå dag utan minsta solhål i den täta mörkerstrumpan.
Fast kanske är det bara jag av oss två som verkligen pinas av gråheten och mörkret. Londi fångar nog ljus och äventyrliga färger med sin nos. För en hund kanske mörkret är en bisak man kan fnysa åt och glömma lika fort som annat obetydligt. Och gråheten är inte dyster utan ett ystert rullande nystan av luktfärger.