Blogg

När jag tittade ut genom fönstret igår morse, fick jag syn på en flock hundar som drog förbi längs den ena vägen i parken nedanför. Jag genomfors av en märklig känsla och jag tänkte något vagt i stil med ”hur många har gått förbi här inatt och varifrån kommer de, vart är de på väg?”. På något vis påminde mig scenen också om en italiensk novell (av Moravia?) som handlar om en fårskock som passerar genom Rom en natt.

jag lyckades fånga denna skymt av de sista fyra

Kort därpå var alla försvunna. Jag funderade över dem en stund, men de blev mer och mer overkliga ju längre tankarna svävade runt dem och hade det inte varit för bilden jag tagit, så hade jag kanske tvivlat på att det hade hänt. Man ser sällan så många herrelösa hundar på en gång här.

Så kom eftermiddagen och jag bestämde mig för att städa. När jag skakade Londis ulltäcken genom fönstret fick jag syn på hundflocken igen. Jag räknade till sex hundar, men kanske missade jag någon. De hade samlats i solskenet framför katthuset och gick runt och nosade och krafsade där.

Så småningom la sig alla ner i gräset för att vila och sola sig lite.

dålig zoom men kanske ser man ändå

Jag såg att en av ”kattdamerna” gick omkring orolig, för hundflocken kan förstås vara ett hot mot att kattmatningen håller sig harmonisk, ja, en fara för katterna. Inte lätt varken för hundar, katter eller kattdamer, tänkte jag. Vem vet vilka hot som kan uppstå? Det handlar om överlevnad.

Nästa gång jag ställde mig i det öppna fönstret, kom nästan samma vy till mig som på morgonen. Hundflocken drog förbi igen. Och jag kände att jag var vittne till något märkligt, något allvarligt och vackert. Något som kanske också ruvar på fara.

Igår förmiddags, när jag just korsat Vukovarska så där i flygande fläng med matvarorna som jag inhandlat på Mercator (jag vägrar att säga Konzum, även om det väl snart är ett år sedan mångmiljonären Todorić lät Konzum sluka Mercator) dinglande i en kasse på axeln, hörde jag en röst snett bakom mig säga ”Dobar dan”. Jag vände mig om och svarade en lite plufsig man i kanske 50-årsåldern med samma ord och tänkte att det nog var en granne. Då avfyrade han de här makalösa orden: ”Kako ste lijepa, gospođo!” På svenska blir det hela: ”Goddag, vad vacker ni är, frun!” När får man höra något liknande i Sverige? Aldrig, förstås. Med detta menar jag inte att jag ofta skulle uppleva sådana saker här; det var nog första gången, men ändå, visst är själva möjligheten något särskilt?

Ja, jag är ju här igen sedan flera dagar, trots allt ordande om Trieste, trots alla försök att fortsätta att vara där. Här är Zagreb. Och här är världen. När jag skriver detta är det fredag kväll och jag har just kommit tillbaka från stan, från en kväll på Milčec eller K&K, om ni tycker att det namnet är bättre. Det var tvåans spårvagn mot Savišće som tog mig hem, det är den som oftast gör det, när jag har varit i stan.

I porten sprang jag på Roko som pratade högt i sin mobil. Han himlade med ögonen mot mig och gjorde en snurrande gest mot mobilen som betydde ”lång tid”. Vi ”gav varandra fem” som vi brukar – klatschljud i luften. Vi skrattade lite åt ljudet och så gick jag in. Jag tog hissen upp – helt i onödan, jag kan ju ta trappan – och strax därpå åkte jag ner igen med Londi för att ta henne på en kvällsrunda genom parken. Ett stråk av vårnatt slog emot oss. Och jag tänkte att livet är här och om vi vill drömma om en sommar på den lilla ön Silba, kan vi göra det härifrån.