Blogg

Jag har en speciell och ”ganska stor” plats i mig för sådant jag inte förstår. Jag är till exempel lyhörd för språk jag inte förstår och för människor som förvirrar mig, men nu ville jag egentligen tala om något annat: den ortodoxa kyrkans riter. När jag kommer till Trieste går jag nästan alltid in i San Spiridone, den serbisk-ortodoxa kyrkan vid Canal Grande för att förundras. Mera sällan går jag in i San Nicolò, den grekisk-ortodoxa kyrkan vid Riva Tre Novembre alldeles bredvid Caffè Tommaseo. Det här var kanske andra gången. Tysta gled vi in genom en sidoport, Alex, Federico och jag. Därinne i ljusmörkret gick vi sedan varsin utvalda väg.

Jag gick fram mot de tre gyllene portarna och stannade sedan en kort stund framför var och en av dem. Kyrkorummet doftade av rökelse och översinnligheter, guldet blänkte och dolde sin glans och mörkret innanför guldportarna var märkligt ljust. Jag snuddade med sinnet vid de ortodoxa mysteriernas väg förbi tanken och förnuftet. Den korta vägen till evigheten: Här – här. Och så har de ortodoxa kyrkorummen med sitt dunkla mumlande något som sänder oss tillbaka till tiden före vår födelse.

Utifrån ser San Nicolò ut som en ganska världslig byggnad, även om både avståndet mellan de två tornen och kyrkans front, som leker med en avbildning av ett antikt grekiskt tempel, känns lite ovanliga.

Molo Audace kan man inte hoppa över när man besöker Trieste. För det mesta låter jag blicken löpa horisontellt ut över piren och havet, men den här gången kom jag, påverkad av Federico, att titta ner i vattnet en hel del också. Jag vet inte om Federico sökte något särskilt, men han stannade upp gång på gång kastade långa blickar ner i djupet.

Alexandra och Federico

Alex och jag kom därför också att se ner genom vattnens lager mycket mer än vi annars gjort. Men det blev förstås ändå Federico som upptäckte la medusa, maneten. Någon meter från kajen rörde den mäktiga maneten sig i riktning mot vågorna, beslutsamt såg det ut som. Jag har aldrig sett en så stor manet förr. Orange var den, med lila spets längs kanten och under ”huvudkjolen” vällde underkjolarna fram i rika ryschvåder. Ett sagodjur med svepande kjolar.

Jag försökte öppna dörren mot våren genom en resa till Trieste, men eftersom ”la bora” blåste åtminstone till en början, blev det inte riktigt vår. Men mycket annat var lika bra som vår. Alexandra och Federico kom från Bologna och vi fick tre dagar tillsammans, delvis med triestinska och slovenska vänner. Lyckliga dagar. En kväll satt vi på Caffè Tommaseo, Triestes äldsta kafé vid Riva Tre Novembre, ett tuppfjät från havet och nästan vägg i vägg med den grekisk-ortodoxa kyrkan. Den kvällen var vi fyra och vi begick tillsammans ett litet vinprovaräventyr. Vi letade efter det vin som Alex och jag drack när vi var där i september eller möjligen någon annan gång. Nej, vi hittade det inte, fast enligt Alex var en Ribolla närmast. Vi provade sju sorter och var en av oss kunde ställa upp sin egen speciella ordning.

Medan vi satt där kastade jag emellanåt långa blickar bort mot baren. Jag blev som förhäxad av vinkyparen eller ska jag säga sommeliern eller något annat? Hans bleka, eller ska jag säga vaxbleka, ansikte utstrålade en underbar blandning av vanans och rutinens expertis och en fjäderlätt leda. Det svarta håret var enligt någon beprövad konsts regler blankstruket mot den hud som täcker kraniet. Hans rörelser var avmätta och perfekta, inte för mycket, inte för lite, och alltid just så som traditionen föreskriver. Ett vagt leende dolde sig självt bakom sig självt. Svart kostym, vit skjorta, svart slips – just så och inte på något annat sätt, det svarta kanske lite blankt på några ställen, stegen mjukt korrekta, lite loja kanske, men egentligen omärkligt. Jag tänkte att detta är också en balett, en balett som dansas kväll efter kväll, alltid på samma sätt eller just så här nästan på samma sätt. Så här såg det ut under Habsburgerrikets dagar, så här såg det ut senare, så här ser det ut nu. En liten flisa har låsts kvar mellan stenarna i tidens ström. Men den här mannen, vem är han, när han är sig själv? För han kan väl inte bara vara sin roll?