Stunder då förhänget dras undan

Språket, jag menar kroatiskan, finns bakom ett förhänge, som ibland, ofta plötsligt, skjuts åt sidan. Efter många dagar av status quo och samma samma eller ungefär samma, blåser det rätt som det är till i schabraket så att det yr om silvertofsarna i hörnen. Jag har haft några klara dagar då ord som till exempel ”pretpostaviti” (förutsätta) gjort sig transparenta. Ja, och när jag för hundrade (jag underdriver) gången gick förbi den där väggen där ”tvoja Patricija” (din P.) utropar något, såg jag plötsligt vad det var hon sa. ”Da, obožavam te!” betyder förstås: Ja, jag avgudar dig! ”Bog” (Gud) steg ut ur verbet ”obožavati” och lät mig förstå. För jag har ju hört uttryck som ”Bože dragi” (käre Gud/Herregud) flikas in här om där som ett stönljud eller stödhjul.

bild-6

Jag vet att detta välsignade tillstånd oftast är kort, så jag försöker att åtminstone inte kasta bort det. Jag håller huvudet stilla och lyssnar och försöker hålla fast.

Kommentera