När jag tittade ut genom fönstret igår morse, fick jag syn på en flock hundar som drog förbi längs den ena vägen i parken nedanför. Jag genomfors av en märklig känsla och jag tänkte något vagt i stil med ”hur många har gått förbi här inatt och varifrån kommer de, vart är de på väg?”. På något vis påminde mig scenen också om en italiensk novell (av Moravia?) som handlar om en fårskock som passerar genom Rom en natt.
jag lyckades fånga denna skymt av de sista fyra
Kort därpå var alla försvunna. Jag funderade över dem en stund, men de blev mer och mer overkliga ju längre tankarna svävade runt dem och hade det inte varit för bilden jag tagit, så hade jag kanske tvivlat på att det hade hänt. Man ser sällan så många herrelösa hundar på en gång här.
Så kom eftermiddagen och jag bestämde mig för att städa. När jag skakade Londis ulltäcken genom fönstret fick jag syn på hundflocken igen. Jag räknade till sex hundar, men kanske missade jag någon. De hade samlats i solskenet framför katthuset och gick runt och nosade och krafsade där.
Så småningom la sig alla ner i gräset för att vila och sola sig lite.
dålig zoom men kanske ser man ändå
Jag såg att en av ”kattdamerna” gick omkring orolig, för hundflocken kan förstås vara ett hot mot att kattmatningen håller sig harmonisk, ja, en fara för katterna. Inte lätt varken för hundar, katter eller kattdamer, tänkte jag. Vem vet vilka hot som kan uppstå? Det handlar om överlevnad.
Nästa gång jag ställde mig i det öppna fönstret, kom nästan samma vy till mig som på morgonen. Hundflocken drog förbi igen. Och jag kände att jag var vittne till något märkligt, något allvarligt och vackert. Något som kanske också ruvar på fara.
Tarkovskijhundar. Man ska nog vara lite österut för att få se dem stryka förbi. Och om de är ödesdigra eller bara hundar vet man inte.
Ja, Gabrielle, det är väl lite farligt och ödet lurar där/här. Jag hörde att flocken attackerat någon. Och samtidigt har de här hundarna ett hårt liv. Hur ska de göra? Och vad ska jag önska om dem?