Blogg

blabla

Min dator håller sig ju med ett skrivbord eller så är det jag som har ett skrivbord i datorn. Nånå, det må vara hur det vill med detta. I alla fall hittade jag nyss en sorglös eller i alla fall delvis sorglös anteckning på nämnda skrivbord. Plötsligt mötte jag mitt i dessa dimmiga bleka decemberdagar mig själv som majmänniska. Titeln till den kvarblivna textsnutten är ”blabla”, nej, jag tänker inte försköna något. Och så här lyder texten:

Nu är kvällarna ljumma, ibland blir de till och med till ”tropical nights”, fastän vi bara är i början av maj. När Londi och jag varit ute den sista rundan, sitter jag en stund och läser och skriver vid det öppna fönstret. Jag hör röster och rop, ibland sång ifrån Royal, baren tvärs över. Jag tänker på någon som just miste någon, på avgrunden, men också på världens och livets skönhet. Och jag böjer mig ut genom fönstret och känner luften som något att luta mig mot. Luften och mörkret.

Här i min sena december öppnar jag inga fönster mer än möjligen helt hastigt för att skaka en trasa eller leta efter ljuset.

Bilden visar, tror jag, någons fötter på trägolvet i julmarknadstältet. Kanske passar den i denna decembermaj. Kanske är den ett kinesiskt tecken.

bild-47

Missmod

Så har jag då fallit omkull in mot mig själv igen. Det är en återkommande vinterhändelse. Mörkret och dimman dricker mitt blod och gnager trist på mina nervtrådar och jag känner en stark avsky och olust, även om jag vet att åren och livet blir längre genom den här otäcka bården. Jag känner ett slags livlös skräck. Och ja, jag är djupt otacksam och vill inte alls ha detta. Ett ide skulle jag kanske till nöds kunna uthärda att gräva mig för att försvinna in i mörkret med slutna ögon och inte komma tillbaka förrän jag hör vårens takdropp, om det nu finns något sådant. Jag vill vara borta så länge som himlens blåa hemlighålls. Jag säger nej till de här gråbleka falska dagarna och gräver om dem till nätter och svarta tunnlar. Kerala! Burkina Faso! ropar jag inåt blodflödena, fast jag vet att människorna där eller där är mycket fattigare, men jag vet också att det bästa på jorden är att gå under solen.

1800_1223503040998549_4137040044434913824_n

En odräglig beskrivning av Björn Kohlströms föreläsning

Nästan varje år får vi ett besök av en föreläsare från Sverige på svenskinstitutionen här vid Zagrebs universitet. Med en lätt underdrift kan jag säga att jag ofta är inblandad i valet av vem som ska komma. Ja, och i år var det Björn Kohlström som kom hit. Ämnet för hans föreläsning var svensk samtidslitteratur med fokus på de tre senaste åren och det var igår i en proppfull sal A122 som allting hände. Till stöd för mitt opålitliga minne bestämde jag mig för att ta en bild av varje bild som visades. Ibland blev det suddigt och någon gång glömde jag.

Björn började med en spagat mellan sin bok om Virginia Wolf och barndomens första läsupplevelse Kattresan.

bild1-45

Och eftersom denna bok av Arosenius också hör till min barndom, även om jag inte läste själv som Björn, utan det var Pappa som läste för mig, kände jag mig närmare Kattresan än Wolf. Med det vill jag bara säga att jag gladde mig åt att kastas in i barndomen igen: ”Katten sade: ’Jam, jag är snäll och tam, jag är snäll och inte stygg, du får rida på min rygg!’”

Men detta var inte allt förstås.

bild2-45

Till bilderna av Carina Rydbergs Den högsta kasten och Maja Lundgrens Myggor och tigrar fick vi höra om de starka självbiografiska elementen och vimlet av människor ur författarnas verklighet, som fick finna sig i att namngivna spottas på och vändas ut och in. En liten utvikning gick sedan till Strindberg och att han också gjort liknande och jag såg med rätt eller orätt något liknande i en scen i Goethes Faust I.

Och så fick vi inblickar i tillvägagångssätten eller procedurerna kring Augustpriset och det enorma textpensum som dessa är förbundna med för dem som tillhör juryerna som vaskar fram pristagarna. Några anekdotiska upplysningar föll också och vi fick se en kuriös källarbild med några uppsluppna ansikten, en bild från en av den skönlitterära juryns sittningar. Jag var så koncentrerad att jag glömde att ta en bild. I stället blev det en på Jonas Hasen Khemiri, när han mottog priset för Allt jag inte minns.

bild3-45

Sedan var vi hos John Ajvide Lindqvist och Låt den rätte komma in. Jag tänkte lite vagt på en studentuppsats, där en jämförelse mellan Eli och Tintomara finns. Björn berättade och det som fastnade var det här med att doppa armen i ett badkar i en källare och det som blev följden av detta doppande. Nej, jag har inte läst boken. Däremot vet jag en del om otäcka badkar. Jag minns från min tidiga barndom ett badkar i källare. Badkaret var fullt av skrämmande rostfläckar. Att doppa armen där…

bild4-45

Och så kom vi till boken som jag vill läsa. Den heter ”Bli som folk” och är skriven av Stina Stoor på västerbottniska. Bilden vi fick se var en selfie Björn tagit med self och Stina Stoor. Björn är för övrigt också från Västerbotten. Boken är en novellsamling och Björn berättade mycket suggestivt om den, men jag minns inte vad han sa, bara hur och att det betydde att jag vill läsa den.

bild5-45

Mot slutet av första delen av föreläsningen nådde vi fram till romanen Mary av Aris Fioretos. Grekland, juntatid, en flicka som heter Maria men vill kallas Mary, mer minns jag inte eller jo, förresten så sa Björn något roligt om att Fioretos var ännu bättre en vanligt i den här boken för att han tonat ner sin briljans en aning. Nej, så sa han inte, men så halvminns jag det. Jag litar på ett det är en läsvärd bok. Och bilden är tagen på ett ack så ”konstnärligt” sätt – granatäpplet är stort och suddigt och orden är knappt skönjbara och Björn har nästan krupit ur synfältet.

bild6-45

Jag fascinerades av Björns liksom smygande sätt att tala. Han liksom gömde på sakerna innan han släppte fram dem och ibland ”sydde” han ett par stygn bakåt, kanske för att få fäste. Lite ironiska glimtar låg utlagda här och där längs spåret och efteråt märkte jag dyningarna efter ett slags crescendo som infann sig strax innan första delen av framträdandet gick mot sitt slut.

Mer vill jag inte berätta om föreläsningen. På kvällen gick vi mycket passande på ”Mali medo”, Lilla björnen, vid Tkalčićeva…

En solhörna

I dessa dagar bland dimmslöjor är solen vårt mål. Vi söker hela tiden platser där solljuset faller in i någon mild lähörna. Och eftersom Londi inte längre kan gå så långt, så är det här i kvarteren vi får söka. En av de bästa platserna, när som helst under den del av dagen då solen alls syns till, är det hitre hörnet av det lilla zigenska kvarteret. Där finns en slarvigt klippt berså av vinrankor, som bildar ett litet öppet rum.

bild-45

Här samlas värmen, här stannar vi. Londi nosar av varje bit av marken. Ibland kommer någon förbi, ibland ingen.

Strängnäs i ”Det går an”

Jag läser Almqvists Det går an och ser rätt genom närmare två århundraden, hör hans röst, för det är hans röst som talar i romanen, även om någon nu säger att en författare är något annat än en romans röster. Men här är det ändå så. Han talar så friskt och levande och så infallsrikt lekfullt och jag sörjer lite över att han inte längre lever. Att det är länge sedan han dog är däremot mindre viktigt för mig.

bild-45

Han har nu tvingat mig att läsa om andra kapitlet. Ja, inte så mycket för hur Sara och Albert stiger i land och tillsammans äter där i ett värdshus, utan för hans skildring av Strängnäs. Jag är ju en platsernas ande. Så här skriver Almqvist om de vägar hans kärlekspar tar i staden samtidigt som han talar om Strängnäs mera för egen del. Han går liksom lite bredvid historien i egna tankar:

Den unge militären, förtjust över att i hast och nästan emot förmodan höra sin bekantskap vara en språksam människa, började själv finna Strängnäs ganska trevligt. I själva verket är det så också. Allt är utan anspråk. Man kommer upp ifrån sjön och beträder idel krokiga, smala gränder och gator, som slingrar sig över backar. Den sturska rakheten syns icke till i detta samhälle. De små husen är gamla, vänliga; och man finner dem snart icke blott ha gavlar, utan även långsidor med täcka fönster på, och till och med portar, där man känner sig hågad att stiga in. Här är icke tecken till förnämt, varken av den högadliga riddarhussorten, ej heller av det penningadliga hos ett rikt och stolt borgerskap, ej heller av det urförnäma, som finns hos den självständiga delen av bondeståndet och visar sig i dess sätt att vara: nej, här ses allenast det medborgerliga av anspråkslösaste slag. Man tror alla husen tillhöra skutskeppare, glasmästare, borstbindare, fiskare.

Ett annat Strängnäs i närheten av domkyrkokullen skymtar förbi, men snart är berättarrösten tillbaka i det Strängnäs som Almqvist vill vila blicken och tanken hos:

De hade icke en gång gått till torget. De hade, till följd av hennes utrop om det lilla huset med de vita luckorna, stannat i den märkvärdiga Strängnäs-labyrint av små krokiga gator och hus, som befinner sig emellan sjöstranden och torget.

Och just för att Almqvist lite längre ner på sidan låter Sara säga att hon ändå tycker att Lidköping är vackrare, så kommer detta gamla Strängnäs närmare mig, för i Lidköping har jag varit och detta Lidköping, som inte alls verkar fast i vår tid, får mig att ana Almqvists Strängnäs.