Jag har aldrig läst Gottfried Kellers ”Der grüne Heinrich”, men det är ändå som om jag hade läst romanen. Det är som om jag hade läst den och sedan glömt det mesta, men kanske inte det viktigaste. Jag ”minns” början av en mening som jag anar borde finnas någonstans mot slutet av boken. Så här lyder den: Aber der grüne Heinrich… Eller möjligen: Der grüne Heinrich aber… Jag vet att det finns något hjärtslitande sorgligt gömt här. Bilden i mitt huvud som är förbunden med orden återger en del av en brant sluttande trädgård med trappsteg av sand med jord under. Varje steg är inneslutet i en brädram. Trädgården befinner sig i den lilla byn Laubach utanför Göttingen och tiden är sommaren innan jag fyllde fem. Jag tror att floden som brusar där nedanför är Werra. Men jag vet inte alls varför den här bilden alltid dyker upp tillsammans med orden ”aber der grüne Heinrich”. Fast orden och bilden skapar för mig tillsammans ett slags totalitet. Och jag tänker att ”detta var mitt liv” samtidigt som jag undrar vad som kan finnas runt det här märkligt glimmande textstället.
Blogg
Jag brottas med tiden
I dessa dagar befinner jag mig i en absurd situation som består i att ju mer jag gör desto mer har jag kvar att göra. För varje studenttext jag går igenom ramlar det in två eller tre nya i min e-postlåda. Duns, duns. Hur vågar jag då sitta och ödsla tid på att prata om det så här? Vet inte, spjärnar väl emot hetsen. Då och då letar jag i minnet efter en roman som på något vis talar om detta fenomen; jag tror att det är en engelsk roman, kanske från början av 1800-talet, men vad heter den? I alla fall är det någon som ska berätta något och ju mer han berättar desto mer har han kvar att berätta. Det är en roman om tiden, vill jag mena. Och det här handlar också om tiden, om hur den sköljer över människan och gör det omöjligt att komma ens till början. Och legenden om Sisyfos befinner sig väl också på det här märkliga fältet, där vattnet rinner uppåt?
Adventski koncert
Inne i den diminsvepta katedralen lyssnade vi andäktigt till den ungerske organisten Xavér Varnus.
U Godotu
Sedan den mörka kalla årstiden ramlade in här försiggår mina lektioner i kroatiska på Café Godot i stället för i Krivi put.
En gång i veckan försöker Lana och jag träffas u Godotu och igår kväll satt vi vid ett litet bord i hörnet på det lilla podiet längst in i lokalen. Det var lagom mycket folk där, det var fullt utan att vara proppfullt. Och ljudnivån tillät mig att höra allt vad Lana sa.
Sedan en tid befinner sig min kroatiska på en platå. Jag samlar ord och uttryck och får grammatiken utvidgad och stabiliserad, men det stora klivet uppåt har jag inte tagit. ”Čekam čudo”, sa jag till Lana. Jag väntar på miraklet. Det kan jag ju göra. Fast samtidigt borde jag banka in substantivens pluralformer i alla kasus. Och läsa mer. Men just nu – och det är alltid just nu – har jag så lite tid och ork. Så min kroatiska får röra sig framåt med värdig långsamhet. Den vackraste meningen jag tog med mig hem från gårdagens träff var denna: Ponekad pričaju o leptirima. (Ibland talar de om fjärilar.)
Varför vill så många ”skriva en bok”?
Nu har dimmans tid kommit och allt är insvept i detta kalla gråfuktiga. Jag är väl ”glad” över att den kom så sent i år, men nu är nu och det här med sent är inget att hämta glädje ur. Och jag är trött, det märkte jag knappast under solskensdagarna, men nu vet jag att jag varit det ett tag. Arbetet hopar sig på ett nästan mystiskt sätt. Uppgifterna ramlar liksom in från sidan. Att jag har fem sidoarbeten får jag förstås skylla mig själv för, men det brukar gå att sköta allt rätt bra – tillsammans med nöjena, som ju också tar sitt. Men kanske ligger orsaken till mitt trötta missmod inte bara i väderomslaget utan också i en skrämmande dålig novellantologi som jag har åtagit mig att läsa och recensera. Antologin består av en, som det verkar, ändlös rad av texter kring ett i förväg bestämt tema, en av dödssynderna. Kanske rör det sig om bidrag till en tävling och det som finns mellan de grällt lysande pärmarna ska väl i så fall vara de bästa, de ”vinnande” bidragen. Texterna åbäkar sig krampaktigt kring det förelagda temat och flosklerna flödar. Om jag ska sammanfatta alla texter jag hittills läst med en fras, så lyder den så här: ”En person i dyrbara kläder av noggrant namngivna märken begår en rad elakheter och blir på slutet snäll – eller inte.”
I de väl tilltagna porträtten av dem som skrivit kan man exempelvis läsa att de är ”nyfikna på allt”, att de arbetar som ”kreatörer” eller inom ”marknadsföring och copy” och att ”skrivandet är en ständigt pågående process” för dem. Och: ”Att inte skriva finns numera inte på kartan, det är en livsstil.”
Efter varje sådan här läsning måste jag skölja hjärnan ren med en riktig text. Igår kväll glömde jag att gå igenom denna tvätt och då fick jag mardrömmar, som efterlämnade en känsla av att ha ätit enorma mängder av undermåliga sötsaker. Och nu sitter jag här och frågar mig varför det är så många som egentligen inte kan skriva, som till varje pris vill ha sina texter utgivna mellan helst skrikigt kolorerade pärmar.