Blogg

Ljusmörker

Mörkret faller tidigt nu. Värmen gör att jag påminns om andra och sydligare platser försänkta i vintermörker. Men jag är ju just här och det blir väl kallare. Jag tittar på vinternattsdekorationerna och tycker som vanligt att de i Zrinjevac är vackrast. Bilden gör dem ingen rättvisa. Trädens ljusstrumpor ser ut som arga taggiga märlor här, men i verkligheten – och i drömmen – är alltsammans helt annorlunda.

bild1-43

Och fortsätter jag ner mot Glavni kolodvor och stannar upp strax före konstisbanans tingel-tangel och riktar blicken snett bakåt, så ser Umjetnički paviljon ut som ett sagoslott som bjuder på ändlösa ljuskaskader med himlamörkret som bakgrund.

bild2-43

Något att ta spjärn emot inför språnget mot de första vårtecknen…

Sarajevo-sefardernas storartade, underbara historia

Jag återvänder till eller fortsätter att vistas i kapitlet om sefarderna i Sarajevo i Karl-Markus Gauß’ bok De döende européerna. Nu har jag nått slutet för den här gången och jag vill citera just de sista raderna i det sista delkapitlet. Gauß och några andra österrikare befinner sig i sällskap med David Kamhi, professor i violin. Gauß beskriver honom som en mystiker, en spiritualist, en återuppstånden Savonarola. Kamhi talar ladino till gästerna ända tills de förstår honom. Jag vill föreställa mig hur och gör det.

bild-43

Vi eller de österrikiska besökarna får av Kamhi veta något om ”Haggadan”, sefardernas i sanning oersättliga kodex som kom till i Zaragoza omkring 1350 och som de fördrivna tog med sig från Spanien. Modiga muslimer som respekterade sina judiska grannar just i deras religiositet hade med risk för livet sett till att Haggadan inte förstördes eller stals. Jag läser andäktigt och får också veta att den sefardiska diktningens historia skrivits av en muslimsk litteraturvetare, Muhamed Nezirović. Och bland de klassiska författare, vilkas verk han räddat nämns Isak Samokovlija och jag känner igen namnet. Kanske från alldeles nyss, för jag lever ju i en ständig ström av berättelser.

Kamhi berättar och berättar och kapitlet går mot sitt slut och jag tror att jag måste ge er slutstycket ordagrant. Så här skriver Gauß:

Vi stod mellan en berömd restaurang, i vilken vi under hela middagstiden varit de enda gästerna eftersom ingen människa i Sarajevo längre hade råd att äta på restaurang, och ruinerna av ett museum som vilken dag som helst kunde falla samman; och mellan restaurangen, som inte längre hade några gäster, och museet, som inte längre härbärgerade några museiföremål, frambesvärjde Kamhi Sarajevo-sefardernas storartade, underbara historia och det stora, underbara broderskap som judendom, islam och kristendom utgjorde, och vi gick nerför berget i riktning mot staden, förbi ruiner, och vid vår sida hade vi den mässande mystikern som visste allt och i sin förtvivlan inte såg någon anledning att misströsta.

På kvällarna blir det vinter

Det är en märkligt tid med ljusa, ljumma morgnar, ibland soldränkta, ibland milt gråa med mjuka vindar som vrider lätt på björkarnas sista guldlöv. Denna milda mjukhet fortsätter en bit in i eftermiddagen, men när mörkret så småningom hälls ut över staden kommer en annan årstid in. Den blå timmen ser kall ut, även om den kanske inte är det.

bild-43

Igår stod jag en stund – det är en bit av den stunden ni bevittnar här på bilden – med ryggen mot Glavni kolodvor med blicken sträckt över parken Trg kralja Tomislava bort mot den belysta Umjetnički paviljon, Konstpaviljongen. Långt borta till höger anade jag ljusen från domkyrkotornen. Julgranen hade fått sin plats, såg jag, och konstisbanan i parken verkade större än förra året, men kanske var det bara inbillning. Den tusenårige kung Tomislavs mäktiga silhuett avtecknade sig blåsvart mot den blå timmens himmel. Det är vinter, tänkte jag.

Kafé Solvargen

Jag stiger upp en timme tidigare än jag behöver (mina lektioner ligger på eftermiddagar och kvällar, så ingen morgonhets) för att uppleva morgon- eller förmiddagssolen. För någon vecka sedan upptäckte jag ett kafé strax intill det lilla zigenska kvarteret. Det är ett ganska tråkigt kafé egentligen – jag känner ingen där och gatan utanför är rätt trist – men det har alltid sol och det är det viktigaste vid den här tiden på året. Nu är det mitt stamkafé, Royal och husbaren för ursäkta, och här sitter jag och fantiserar om solvargar och vårar och somrar. Och stänger jag ögonen så är allting sant.

bild-43

Om språkkunskaper

Det är svårt att rangordna språkkunskaper; det märker jag mer och mer, när jag med jämna eller ojämna mellanrum försöker placera in kroatiskan bland mina andra språk. En sak är i och för sig helt säker: svenska är mitt första språk och det på alla sätt. Men sedan blir det svårare. Förr brukade jag utan att blinka visa upp den här ordningen: tyska, italienska, engelska som jag talar och skriver och förstår på riktigt och just den ordningen. Sedan kom spanska, franska och persiska, där spanskan var det enda jag någorlunda vettigt kunde använda i ett samtal. Så såg det ut förr.

12291789_1213246282024225_8489805044541086642_o
Vi kan tänka oss att jag talade om detta med någon vid detta bord, samtidigt som en ”varg” sprang förbi.

Nu märker jag att ordningen mellan tyska, italienska och engelska far hit och dit och att språknivån klyvts i olika fält, så att jag ibland talar italienska med ett lättare flyt än de båda andra och det beror väl på att jag talar italienska oftast. Tyska läser och förstår jag i stort sett lika säkert som svenska, men talet är just nu lite tunnare, särskilt sedan Imelda flyttade tillbaka till Wien. Engelska pratar jag ofta med människor som inte har engelska som första språk och det gör att min engelska kan bli på många olika sätt. Den flyter glatt på men den utvecklas knappast. Det jag läser på engelska är mest textremsor på bio och annat lite kortare. Och när det gäller engelska jämfört med tyska och italienska, så känns som att det går bra att tala språket på ett pidginaktigt sätt med diverse brytningar. Jag kan till exempel komma på mig med att tala engelska med kroatisk accent.

Efter mitt första år i Kroatien seglade kroatiskan förbi persiskan, fastän jag hade en del persiska fraser som inte kunde översätta till kroatiska, men nu, efter drygt fem år, så är persiskan klart sist i den här raden. Och för kanske något år sedan tryckte sig kroatiskan förbi franskan, fast detta på ett oklarare sätt. Jag tror fortfarande att jag lättare förstår en fransk text. Trots detta kan jag säga att det nu är spanskan som håller på att bli omkörd. Men inte heller här rör det som om ett enhetligt tillstånd. Jag läser ganska obehindrat spanska texter och jag förstår det mesta som sägs och jag kan med lite möda samla ihop mig till att tala ganska passabelt, men det har börjat hända dumma saker där. Man skulle kunna säga att kroatiskan håller på att äta sig in i min spanska. Härom dagen förde jag ett inte alltför vidlyftigt samtal på spanska med en sydamerikan och till min bestörtning märkte jag att diverse kroatiska småord – da, znam, tako, mislim, zašto, dobro – smög sig in eller försökte i alla fall tränga sig för sina spanska motsvarigheter. Jag funderar lite på hur det kan se ut inne i min hjärna just när sådant händer. Som ett kuriosum kan jag berätta att just ordet ”da” kan tränga sig för alla språks ord för ”ja” utom svenskans ”ja”, som verkar ligga helt fast.

Jag ställer nu upp en prognos för min kroatiska och den ser ut så här: Inom ett eller två år kommer den att komma förbi franskan och spanskan på alla vis utom möjligen någonting som rör hur man konstruerar mer avancerade texter (jag är inte säker på att jag träffar mitt i prick med den formuleringen). De andra fyra språken, alltså mina första, tror jag inte att kroatiskan kan komma förbi, om jag så levde här resten av mitt liv. Ja, och vid en viss punkt kommer väl sedan regressionen.

Ursäkta, om jag tröttat ut er, men jag var ”tvungen” att åtminstone försöka reda ut detta för mig själv.