Sedan den mörka kalla årstiden ramlade in här försiggår mina lektioner i kroatiska på Café Godot i stället för i Krivi put.
En gång i veckan försöker Lana och jag träffas u Godotu och igår kväll satt vi vid ett litet bord i hörnet på det lilla podiet längst in i lokalen. Det var lagom mycket folk där, det var fullt utan att vara proppfullt. Och ljudnivån tillät mig att höra allt vad Lana sa.
Sedan en tid befinner sig min kroatiska på en platå. Jag samlar ord och uttryck och får grammatiken utvidgad och stabiliserad, men det stora klivet uppåt har jag inte tagit. ”Čekam čudo”, sa jag till Lana. Jag väntar på miraklet. Det kan jag ju göra. Fast samtidigt borde jag banka in substantivens pluralformer i alla kasus. Och läsa mer. Men just nu – och det är alltid just nu – har jag så lite tid och ork. Så min kroatiska får röra sig framåt med värdig långsamhet. Den vackraste meningen jag tog med mig hem från gårdagens träff var denna: Ponekad pričaju o leptirima. (Ibland talar de om fjärilar.)