Blogg

Och så har jag det här med vädret igen. Det verkar som om det enda som verkligen betyder något för mig är solskenets vandring över varelser och ting. Utan solsken fördunklas tanken. Igår gick Londi och jag bredvid våra skuggor i parken bakom ”Patriotens hus”.

Ja, det är väl inte heller någon riktig park, lika lite som vår här under och runt huset. Jag måste finna eller uppfinna ett ord för de här små grönområdena med träd. I alla fall hade vi inga skuggor på vår morgonpromenad idag, eftersom det inte skiner någon sol. Allt är grått och det faller ett lätt och stilla regn. Kanske kunde det betraktas som vackert, men jag kan inte ägna mig åt en sådan betraktelse, för jag känner mig berövad livskraften utan sol. Och Londi vilar sedan över en timme med huvudet inne i bokhyllans underavdelning. Hon tycker inte heller att det finns något idag, tror jag. Och jag suckar och plockar i förberedelserna för eftermiddagens alltför många och tätt packade lektioner. Ändå lyckades jag nyss mot förmodan säkerhetskopiera datorn. Det brukar ju vara så viktigt för humöret det där med datorns olika tillstånd, men nej, det gav ingen glädje, skrapade väl bara bort en smula av missmodet, en smula som snart hittar en anledning att komma tillbaka. Jag frågar mig lite irriterat om det är så viktigt att jag är glad, men då blir med ens ”viktigt” ett problem. Vad ska det betyda? Och hur kan man ställa ”viktig” bredvid ”glad”? Ja, ni ser – den eller de av er som orkat hit, menar jag. Och så tänker jag ett varv till på detta med att Europa eller EU kommer att vara förvånat när Dodik och Republika Srpska gör sina planerade manövrer i januari. Man kommer att inte ha vetat något, man kommer att säga banala saker om Balkan som oroshärd. Man kommer överraskat att titta på med halvt bortvänd blick medan BiH faller i bitar och annat också börjar förskjutas…

Nu är det höst här och jag tänker som så ofta vid den här tiden av året på Rilkes dikt Herbsttag som börjar med de mäktiga orden orden Herr: es ist Zeit. Der Sommer war sehr groß. och jag tänker på hur sommaren välvt sig från majdagarna i Wien – då jag gick med Imelda uppe vid Otto-Wagner-Spital och förbi den underbart vackra Kirche am Steinhof, vars guldkupol höjde sig in i solen och den djupblå himlen – ända tills för några kvällar sedan då ljumma kvällsvindar lekte i parken här vid Simpa, där vi satt, vilka vi nu var.

Många av träden är ännu mycket gröna, men här och där syns nu ett med gula löv och kvällarna kommer hastigt med mörkret och om morgnarna är det ofta bitterkallt. Men dagarna kan ännu ge värme. Och idag är det söndag, så Hrelić var ett ganska självklart mål. Dessutom är det alltid varmast där. Đurđica och jag tog spårvagnen dit och gick sedan längs nasip. Det var mycket folk som rörde sig hit och dit längs stigen eller satt och bjöd ut sina varor och jag återfann nu äntligen min riktiga honungsman. Visserligen hade han ingen bagrem-honung, men han hade livada-honung (”livada” är äng) och jag köpte två stora burkar, en åt oss var. Luften var ljum och molnen drog sig undan för undan undan. Vi anade hela tiden Sava, men såg bara en och annan skymt av henne. Några av träden hade klätt sig i gulguld.

Vi korsade bilmarknaden och gick in i vimlet. Đurđica letade efter tvättnypor – hon kan för övrigt detta ord på svenska – men vi hittade inga eller inte de rätta i alla fall. Vi sprang in i en liten zigensk blåstrio – eller var det en kvartett? – och jag försökte spela in en snutt, men tryckte på fel knappar.

Och så hittade vi en present till Zora – en liten mässingselefant med kristallkula till bål och en glatt uppåtriktad snabel. Om snabeln inte haft denna ”min” skulle vi inte ha kunnat köpa den, lät Đurđica mig veta. Ja, och så slog vi oss ner och drack som avrundning lite bosniskt kaffe.

Jag känner sedan några år ett par som genomlevt en mycket svår och komplicerad kärlekshistoria. Någon gång i början av sommaren bröt de isär förhållandet för tredje och – säger båda – sista gången. De hör båda till mina nära vänner och därför är det kanske inte så konstigt att jag fått de inblickar jag fått och ändå…

För någon vecka sedan satt jag med henne på ett kafé någonstans i staden och hon berättade det ena och det andra ur det som varit och det som blivit med dem. Till sist gav hon mig en liten scen: Efter att de inte setts på över två månader fick hon en dag syn på honom en bit bort på trottoaren hon gick längs. ”Och även om det är slut nu så kändes det ändå här”, sa hon och pekade inåt mot det ställe där vi tänker oss att hjärtat är. Och så möttes de och gick förbi varandra. Hon uttalade ett hälsningsord och höjde handen till ett slags vinkning. Han låtsades inte se och gick förbi med bortvänd blick. Hon sa något till mig om att han väl ändå kunde ha hälsat, men kanske kunde han inte, sa, jag vet inte vem av oss.

Och för ett par dagar sedan satt jag med honom på ett kafé i närheten av Cvjetni trg. Han berättade om tomheten efter henne och att det nu verkligen var slut för alltid. ”Jag har i alla fall ett arbete”, sa han och vred på kaffekoppen. Och så sa han något om att han måste komma igenom den här första tiden. Och efter det berättade han att han efter över två månader hade mött henne på gatan. Han berättade att hon hade hälsat och vinkat lite, men att han inte hade kunnat svara, för det gick inte. Hur skulle han kunna det efter det som varit? Jag såg på honom att det var omöjligt. Och jag tänkte på den där sången: ”Love is the saddest thing when it goes away…”