Nu är det höst här och jag tänker som så ofta vid den här tiden av året på Rilkes dikt Herbsttag som börjar med de mäktiga orden orden Herr: es ist Zeit. Der Sommer war sehr groß. och jag tänker på hur sommaren välvt sig från majdagarna i Wien – då jag gick med Imelda uppe vid Otto-Wagner-Spital och förbi den underbart vackra Kirche am Steinhof, vars guldkupol höjde sig in i solen och den djupblå himlen – ända tills för några kvällar sedan då ljumma kvällsvindar lekte i parken här vid Simpa, där vi satt, vilka vi nu var.
Många av träden är ännu mycket gröna, men här och där syns nu ett med gula löv och kvällarna kommer hastigt med mörkret och om morgnarna är det ofta bitterkallt. Men dagarna kan ännu ge värme. Och idag är det söndag, så Hrelić var ett ganska självklart mål. Dessutom är det alltid varmast där. Đurđica och jag tog spårvagnen dit och gick sedan längs nasip. Det var mycket folk som rörde sig hit och dit längs stigen eller satt och bjöd ut sina varor och jag återfann nu äntligen min riktiga honungsman. Visserligen hade han ingen bagrem-honung, men han hade livada-honung (”livada” är äng) och jag köpte två stora burkar, en åt oss var. Luften var ljum och molnen drog sig undan för undan undan. Vi anade hela tiden Sava, men såg bara en och annan skymt av henne. Några av träden hade klätt sig i gulguld.
Vi korsade bilmarknaden och gick in i vimlet. Đurđica letade efter tvättnypor – hon kan för övrigt detta ord på svenska – men vi hittade inga eller inte de rätta i alla fall. Vi sprang in i en liten zigensk blåstrio – eller var det en kvartett? – och jag försökte spela in en snutt, men tryckte på fel knappar.
Och så hittade vi en present till Zora – en liten mässingselefant med kristallkula till bål och en glatt uppåtriktad snabel. Om snabeln inte haft denna ”min” skulle vi inte ha kunnat köpa den, lät Đurđica mig veta. Ja, och så slog vi oss ner och drack som avrundning lite bosniskt kaffe.
