Blogg

Jag ville skriva en sammanfattande text om poesifestivalen Brutal – 10. Međunarodnog festivala suvremene poezije 2016 – men jag märker att mitt huvud är tomt och jag kan inte, så jag tackar Serena Todesco och Silvestar Vrljić för allt och de sex poeterna också förstås. Och jag hoppas att det inte är sant att Serena och Silvestar aldrig mer kommer att bjuda på något sådant. Sista kvällen var vi på Booksa, som väl bäst kan beskrivas som ett bokkafé. Först intervjuades Ester Naomi Perquin oooh hennes översättare mellan holländska och kroatiska, Romana Perečinec av Silvestar. Jag förtiger innehållet i samtalet och visar en bild, på väggen bakom syns början av den kroatiska översättningen av dikten ”Onderzoek”, ”Ispitivanje” (Undersökning).

Sedan fick alla de tre nordiska poeterna ta plats på soffan. Jag minns inte om de fick några frågor, kanske fick de det. Men mest vet jag att de läste ur sina dikter. Först läste Sigurbjörg Þrastardóttir och ni anar eller minns vilket språk som är hennes. Sedan kom två svensktalande röster, Sanna Hartnor och Sanna Tahvanainen läste på skånska och finlandssvenska.

Förresten måste det ha varit något slags intervju för läsningen, för min väninna Vesna sa efteråt att hon måste leta efter romanen Den lilla svarta på engelska, spanska eller kroatiska. Ja, Sanna Tahvanainen skriver nämligen också romaner. Och finns den inte på kroatiska borde någon (jag?) kanske göra något för att den ska finnas inom snar framtid? För det är väl detta som är steg ett när det gäller översättningars tillkomst? Någon säger något till en förläggare. Och jag har – måste jag tillägga – hört Sanna berätta. För övrigt här på Simpa.

Jag låter Brutal tona bort medan Sannorna samtalar på podiets trappsteg om något vi inte vet något om…

Här är dikterna i original och översättning, en gång till.

Poesifestivalen Brutal befann sig denna kväll på Italienska kulturinstitutet och de två italienska poeterna – som ni minns från igår – Sara Ventroni och Laura Accerboni läste ur sina dikter och svarade på frågor från moderatorn och översättaren Serena Todesco. Alla tre sitter här lugnt vackra i institutets soffa.

Sara Ventroni chockade mig alldeles i början med de här raderna:

Adesso che si rompono le cose esistono.
L’ordine sconosciuto danza dentro la frattura:

Ja, jag klipper rått av den andra raden för just här tog det som jag ville visa slut. Jag hade så starkt de här raderna av Sigurbjörg Þrastardóttir inpräntade i mitt huvud:

– allt sem heyrir
saman
skriður sundur, annars væri gaman að lifa

Sigurbjörgs ord går i rakt motsatt riktning mot Saras, men tillsammans bildar de ett slags evighetsloop: sönderfall – samhörighet – mening – meningslöshet ∞ Och deras texter talar med varandra – sålunda.

Laura Accerboni började med den dikt som jag citerade här igår, men som hon inte läste då. Jag tog det som ett tecken – människan är ju teckentydare.

Il freddo
è poco piacevole.
Se si trema
la credibilità
diventa niente.
Per questo ho imparato
a piantare chiodi
nelle mani.
Ora sono
una persona ferma.

Laura stod mycket stilla medan hon läste och dikten och hon höll sig inom det smala område hon bestämt för den.

Annat lästes av båda, men här är det jag som väljer och jag har skurit till en tunn remsa. Och jag tar ännu en bild, en sådan man väl kallar misslyckad, men Sara säger att ur bristerna och felen växer det oväntade och större fram och jag tror henne.

En sladd ler på väggen, Sara läser i fladdrande papper, Serena tycks uppföra en dans, Laura skär ut bilden med blicken och på andra sidan fönstren och gatan utspelar sig något otänkbart.