Nu vet jag hur måndagarna kommer att bli den här hösten. Jag visste redan att de var överlastade – veckoschemats helt överdrivna tyngdpunkt ligger oemotsägligt på den här dagen – men nu vet jag också hur detta känns ihop med den mörknande höstkvällen. Och jag tvingar mig – av självbevarelsedrift och galenskap – att alltid eller i alla fall nästan alltid förbereda nästkommande lektion så snart jag har en bakom mig, också om det är flera och det är sent och jag tittar lite i kors och måste göra flera ansatser för att någonstans däremellan i någon grå dimma koka mig en kopp te.
Huvudet är parkerat mot väggen och tankarna ligger orörliga, staplade på varandra. Nej, jag är inte olycklig, allt är bra på ett platt sätt. Jag är gränslöst utmattad och jag gör vilda långsamma anlopp för att hitta en måndagsstrategi.
I tanken går jag kvällsrundan med Londi, men jag vet att en tänkt runda inte är någon verklig hundrunda, så jag får rycka ut huvudet ur båset och sätta fötterna i skorna. Det där sista låter ju rätt lätt…