Blogg

Småprat på Milčec

Bodil Z 2 kommentarer

Igår kväll satt jag på K&K Milčec med Maria. Vi hade inte setts sedan början av juli – eller var det slutet av juni? – så vi hade mycket att ta igen för att veva in tiderna och återföra oss till varandra.

bild-62

Vi drack det montenegrinska ölet Nikšićko bara för att det är gott. Ja, varför annars? Först grävde vi lite bakåt i vad sommaren hade givit och tagit, från Maria hade den tagit en del, men tiden i Feltre och veckorna i Venedig som italiensklärare för immigranter hade varit bra. Och jag pratade om Simpa-livet och resorna till Trieste och den lilla turen till Krka och Krška vas, det lilla slovenska ”flodäventyret”, med Igor och Londi, som gav Londi hennes badsommar och mig ett slags sinnesfrid. Och så tittade vi framåt och letade upp tider då vi skulle kunna ses; kanske kaffe i stan på fredagsförmiddagarna och någon helg för det eller det ibland. Och så pratade vi om Silvestars och Serenas internationella poesifestival Brutal, som har återuppstått och som alldeles snart ska äga rum. Nej, vi kommer nog inte att ses under festivalen, Maria och jag, var och en sitter fast i sina tider, men tillsammans kommer vi kanske att täcka allt. Ja, det kan man väl skratta lite åt, det där med tider och scheman. Och så pratade vi om vad lycka är och kärlek. Maria vet kanske mer än jag. Om man nu kan veta något.

Om livets villkor

Bodil Z

En del av er kommer nog att tänka annorlunda om mig än ni gjort tidigare, i den mån ni alls tänkt något om mig, men nu måste detta sägas för jag orkar inte låtsas mer, fast egentligen önskar jag att jag ännu ett tag till kunde slippa, för detta drar med sig så mycket annat av livets dilemman och förfärliga villkor. Jag minns det slags inre sammanstörtning som jag upplevde medan jag läste J.M. Coetzees The Lives of Animals för några år sedan. Så här – bland annat – skrev jag då:

Jag har vetat att han rör vid vårt dilemma när det gäller vårt sätt att umgås med djuren. Jag har länge undvikit honom på grund av detta för att jag känt att det övergår det jag mäktar med. Människans fruktansvärda och eviga övergrepp mot djuren är något jag ofta försöker att inte tänka för mycket på, för att det blir för tungt, för att avgrund på avgrund spricker upp framför mina fötter, när jag låter tanken röra vid det.

Ja, och igår efter Babylon gick jag ett stycke här längs Rapska med Londi och tankarna föll i stora sjok över mig. Månskäran högt uppe mellan husen var vacker men kunde inte hjälpa mig.

bild-62

Jag tänkte på allt som skrivs om det polska abortförbudet, på demonstrationerna, på dem som upprörs över dem som inte uttrycker sin upprördhet över detta bland världens makthavare och andra personer i framskjutna positioner. Och jag vet förstås att jag inte har sagt något, inte uttryckt någon solidaritet med demonstranterna, med alla dem som stödjer dem. För jag kan inte det. Nu rullar tunga ord om homofobi, om den amerikanska kristna ultrahögern mot mig. Jaså, du hör dit! Nej, jag hör inte till den amerikanska ultrahögern. Och nej, jag är inte homofob. Homofobi stjäl livsrum, det gör abort också. Men en våldtagen kvinna då, ska åtminstone hon inte ha rätt till abort? frågar någon. Jag talar inte om vad någon ska ha rätt till eller inte. Jag ser det som ett moraliskt imperativ att stödja den svagaste, den hjälplösaste parten i en strid. Men det är ju kvinnan, säger någon, inte mannen i alla fall. Nej, inte mannen eller kvinnan, men barnet. Men det är ju inget barn – ännu. Där svajar nog de flesta, i vissa utvalda fall åtminstone, som när man tittar på det egna väntade barnet på ultraljudsbilderna, man ser kanske till och med egenheter och likheter med någon av föräldrarna. Den varelse man tittar på på ultraljudet då upplever man inte som en del av moderns (som då inte skulle var mor) kropp. Men barn har rätt att vara välkomna och älskade, utbrister någon. Ja, om vi inte är välkomna och älskade borde vi genast dödas, prövar jag till svar. Men låt oss återvända till den fjortonåriga våldtagna flickan, hur ska vi göra här? Det vet jag inte, men det mindre barnet (inte fjortonåringen då) är lika hjälplöst som om det haft en äldre mor som inte blivit våldtagen. Abort är ”i bästa fall” (”i bästa fall” betyder naturligtvis inget bra här) ett dilemma. Det är ett dilemma på ett liknande sätt som detta att vi måste döda för att leva, det hjälper inte ens att vara vegetarian, för även växter lever och vill leva. Livsviljan är inlagd i oss alla och om det finns styrkeskillnader i denna vilja eller drift så är det väl så att den ofta är starkare i yngre varelser. Men låt oss gå ett varv till kring vår inställning till aborten. Jag har lagt märke till att människor som annars är för abort blir upprörda när man talar om abort på flickebarn/flickfoster i till exempel vissa delar av Indien. Vad är man då upprörd över? Inte över att de här barnen inte får leva, men över en kvot. Eller missförstår jag något här? Och ännu en annan sak: förr satte man ut barn i skogen. På grund av fattigdom. Man kände säkert ändå skuld, men försvarade sig med att barnet var så litet att det på något vis inte var någon riktig människa ännu.

Nej, jag tänker inte anklaga någon som i nöd begår ett övergrepp. Ibland står vi verkligen vid dilemmats blanka port.

Bödeln

Bodil Z

Jag läser Pär Lagerkvists Bödeln och jag tänker att en sådan bok har jag aldrig läst förr, inte ens när jag läste Bödeln förra gången. Det är först nu jag ser vad det står. Jag tror att Lagerkvist hör till dem som under det att han skriver kan nå det som är hinsides. Kanske var det därför jag inte förstod sist jag läste boken: Jag trodde inte mina ögon och tänkte att han var ”konstigt enkel och elementär”. Min bok har stora bokstäver och är illustrerad av Staffan Hallström. Hans bilder vet vad Lagerkvist talar om.

bild-62

Lagerkvist gör något med ont och gott så att de blir svåra att skilja åt även om skillnaden också blir kanske ännu större. Jag är fortfarande i den medeltida delen och bödeln sitter där stor och tung och jag tänker på den olycklige jätten Rübezahl i Riesengebirge.

Det finns en sekvens där en man på den här krogen, där det mesta av scenen utspelar sig, berättar om en episod ur sin barndom. Det är i den som Lagerkvist på ett särskilt sätt rör sig fram och tillbaka över linjen mellan liv och död. Mannen som pojke träffar en dag två små fula och skygga barn, en flicka och en pojke. De tre leker ett slags undflyende och otydliga lekar med varandra i skogen. De är tillsammans och ändå inte, gömmer sig bra. Dagarna går och de tre träffas om och om igen och leker på det där märkliga sättet som om tillvaron bytte väsen under leken. De främmande barnen är bödelns barn och ”vår” pojke smittas av deras olycka och hans föräldrar grips av förtvivlan och livet blir grått tills en dag detta händer: Vår pojkes mor tar med honom till bödelns hopkrupna stuga invid bergväggen. Bödelsbarnen kommer ut på tunet framför huset och den lite skrämmande bödelshustrun visar sig också. Och bödeln är där, stor och ärrig med tunga blodsprängda ögon. Och nu ska vi uppleva hur vår pojke renas från den där smittan:

Men mannen och jag gick ensamma neråt en väl upptrampad gångstig som förde in i en liten björkhage bredvid huset. Det var konstigt att gå med honom och jag höll mig lite ifrån hela tiden. Men vi blev likväl mer bekanta med varandra av att gå så. Där var en källa mitt inne i dungen – väl deras brunn, för det fanns ett öskar där. Han lade sig ner på knä vid kanten och tog handen full av det klara vattnet. – Drick! sade han.

Det var inte svårt att se att han inget ont ville mig med det. Jag gjorde gärna som han sa och var inte alls rädd. Man kunde tro att han skulle synas allra mest skrämmande så nära inpå, men så var det inte utan han verkade mildare och mer lik vanliga människor i stället. Han låg och såg på mig med den tunga blodsprängda blicken och jag minns att jag tänkte att han var visst inte lycklig han heller. Tre gånger lät han mig göra det.

– Nu är det hävt sade han, sen du druckit ur hand på mig. Nu behöver du inte frukta mer. Och han strök mig lite över huvet.

Jag skulle kunna fortsätta att rusigt skriva av sida efter sida, men jag stannar vid detta. Lagerkvist kan något som nästan ingen kan. Medan han pratar helt vardagligt för han skynket eller väggen mellan liv och död åt sidan. Och sedan så släpper han tillbaka gränsen igen. Något sådant tycker jag mig se att han gör.

Panik

Bodil Z 2 kommentarer

Jag har lite existentiell panik. Nej, detta är inget ovanligt, fastän jag betraktar mig som en ganska lugn person. Och lite är ju lite. Min största svaghet – när det gäller att hålla lugnet – ligger i att jag inte klarar mer än tre eller fyra problem åt gången. Jag kan kämpa väl och stillsamt målmedvetet mot ett stort och svårt hinder och jag faller inte ur spåret om det dyker upp ett sidoproblem. Men om det dyker upp ytterligare ett närmar jag mig hastigt rasbranten. Saknar jag kanske simultankapacitet, det där som kvinnor anses ha mer av än män? Jag undrar jag. Eller är jag man, men det ska väl gå bra här i den svensktalande normkritiska sfären? Jag menar detta att jag går över könsgränsen ska väl vara ledigt och fint. Om jag nu gör det. Och om jag nu efter denna ouvertyr skulle tala om min panik? Ett orosmoment är datorn, problem med säkerhetskopiering och haha, bankID, vad det nu är. De här problemen fanns ju inte för några år eller årtionden sedan. Varför tror jag att de finns nu? Och – håller i er nu! – min bakgrundsbild i datorn försvann plötsligt och det blev svart. Jag vet inte om ni kan förstå den omedelbara luftlösa skräcken? Nu har jag metat upp en ny eller annan bild, men jag känner mig som om jag inte längre kan läsa, när jag letar efter något av allt som jag har utstrött över den nyutseende skärmen. Hade jag samma bild i tio år? Ja, och så snubblade Londi nyss på tröskeln till balkongrummet och kom sedan inte riktigt upp. Jag blev darrig i benen och började räkna år. Är vi vid slutet nu? Och så tänker jag på den där stora fina hund som för en kort tid sedan dog i ett annat land. Och det löjliga missförståndet igår som gjorde att allt blev gråaktigt och obegripligt, särskilt jag. Och ovanpå ramlade det där med de svenska sakerna med normkritik och hätsk hetsjakt på ”fel” och ”rätt” på nytt och jag kände hur jag sköljdes ner i en grynig sörja. Hur ska jag förklara det där vanvettiga landet? Har ni som vill flytta dit förlorat självbevarelsedriften? Ser ni inte att allt där håller på att lösas upp till gröt och soppa och smet? Varför gör vi inget åt det här sydligare landet som ännu har ett slags mänsklighet i den lilla världen kvar? Och jag tänker på att Sava är en sådan bred flod som flyter fram här bortom eller innanför det gröna som jag visar på bilden. Lite lugnar det. Och kanske får tiden och rummet för en stund en gemensam andning.

img_5400

Om vägen till Babadag

Bodil Z

(Jag plockar upp ännu en text som ramlat emellan annat men ändå finns kvar.)

Något halvår innan boken kom ut på svenska hade jag redan sett dess titel: På vägen till Babadag. Och där började min resa, för Babadag låter som namnet på den plats jag söker. Nu har jag fullbordat denna färd hela tiden smygande som ett töcken bakom Andrzej Stasiuk. Kom Stasiuk till Babadag? Ja, kanske, fast egentligen passerade han väl snarare förbi denna gudsförgätna håla i Donaudeltat. Mer än en gång, men det var svårt att hålla kvar platsen. Stasiuk reser på ett sätt som är fjärran från all turism och också från det vanliga resandet från en punkt till en annan. Han färdas på avigan eller baksidan av allt. Konkret befinner han sig oftast på små leriga vägar i östra Ungern gång på gång korsande gränsen till Slovakien eller Ukraina, i Rumäniens lågländer, där Donauarmarna tömmer sig i Svarta Havet eller så är han i Albanien, där svarta uråldriga berg på ett farligt sätt lutar sig över havet. Eller i Moldavien. Han flyr centrum och allt välkänt och beundrat:

Inte omöjligt att min böjelse för periferierna, min dragning till provinsen, min perversa kärlek till allt som försvinner, förflyktigas och förstörs hade fått sitt lystmäte här i Sfîntu Gheorghe.

Sfîntu Gheorghe ligger inte långt från Babadag, men det går egentligen inte att ta sig från den ena hålan till den andra. Eller det är lättare att åka från någon av dem till Paris. Hur svårt än detta skulle vara.

bild-41

Stasiuk talar i den här boken som alltid om ljusets vandring över varelserna och tingen, över levande och dött. Jag känner så väl igen den här ibland hisnande kosmiska dimensionen från Världen bortom Dukla eller någon annan av hans romaner. Och han drar i tidens och rummets trådar, rullar dem mellan fingrarna och söker deras förbindelseknutar medan han går eller åker genom byar som står till knäna i leran och dammet. Ofta stannar han upp för att begrunda djuren och deras uttryck, för att genom dem se in i tillvarons mysterier:

Korna var varma, uppsvällda och likgiltiga. De tittade rakt framför sig, långt in i fjärran, för varken sakerna, föremålen eller landskapet hade någon särskild betydelse för dem. De såg helt enkelt rakt igenom allt sådant. Och inne i byn Rozpucie upplevde jag hela världens väldighet och obrutna kontinuitet.

Människorna vi möter är oftast fattiga och slitna bybor, människor med enkla och tunga liv fjärran från den moderna världen, utom denna världs avfall. Det rasslar och prasslar av gamla plastpåsar och petflaskor bland de förfallna bondstugorna. Men så finns zigenarna och det är dem som Stasiuk alltid söker, för de har för honom andra nycklar till tillvaron: ”Deras geografi är rörlig och ogripbar. Mycket möjligt att den överlever vår.”

Landskapet har en betydelsefull och ofta ödesmättad roll i boken och ibland kan det få demoniska drag. På en resa i Moldavien färdas vi längs floden Răut och kommer till en krök och jag vet inte hur detta kan hända, men jag blir skräckslagen inför lanskapet så som Stasiuk beskriver det. Det svindlar både i rum och tid när jag läser:

Ett ursprungligt land. En ofärdig skiss eller första idé till hur jorden skulle se ut, en abstraktion nästan, en syntes av de enklaste former. Ett lodrätt stup, en dalbotten platt som en bordsskiva och en långsam flod som sökte sig fram bland de tektoniska lagren. Precis som för hundratusen år sedan.

Stasiuk gör om och om igen samma eller liknande resor längs landskapens och ländernas frånsidor. Han älskar det som går under, löses upp och skingras och tycker sig ibland finna platser som rymmer passager till andra dimensioner. Han säger att det är länge sedan han slutade bry sig om framtiden och att han längtar till ”platser som påminner om begynnelse, eller där i varje fall sorgen är lika stark som ödet.” När jag läser detta slår tanken en volt i mitt huvud och jag ser i ett blixtsken att begynnelse hör ihop med framtid. Tidsstråden går plötsligt i en cirkel. Och så tittar jag halvt skamset ner på boksidorna framför mig. Har jag verkligen strukit under varje rad?

Den här resan leder in under huden genom dödsriket och upp igen och ut i en förlorad bygd, där ”de stillastående tågen värmer sig som snokar under den höga himlen i det hemsökta Buzica”.

Detta är en sång om jorden – en mycket jordig sång – som talar om det som ligger vid sidan av det vi brukar kalla historien, en sång som sjunger om de minsta tingen och om det som snuddar vid evigheten och stjärnfallen. På vägen till Babadag utspelar sig livet.

°°
Andrzej Stasiuk
På vägen till Babadag, 2015
(Jadąc do Babadag, 2004)
Översättning: Tomas Håkanson
Förlag: Ersatz