Kategori: Platser

Innan jag somnade igår lät jag tankarna gå runt i rummen här. Hur bor jag egentligen? I beskrivningen av lägenheten hette det att den bestod av ett och ett halvt rum. När jag städar tycker jag att det är sex rum: hallen, badrummet, köket, sovrummet, vardagsrummet och balkongrummet. Att jag sover i sovrummet är inget att berätta och inte heller vad jag använder kök och badrum till, men att favoritplatsen under mina vakna timmar är balkongrummet kanske är något att säga. Det är här ljuset kommer in, den nordvästra (jag tror att det är nordväst) väggen består till mer än två tredjedelar av fönster. Här översätter jag, här förbereder jag lektioner, rättar uppsatser och skriver texter, här mailar och skypar jag och så äter jag här också och dricker te eller vin. Londi ligger ofta under bordet medan jag gör de här sakerna. Den vid första påseendet minst självklara rollen har det utan konkurrens största rummet – det enda som räknas som helt rum i beskrivningen – vardagsrummet. Det är nästan tomt, ena väggen täcks nästan helt av en bokhylla med några skåp längst ner. Och så finns det en soffa, en röd soffa, där en gäst kan sova eller där jag sover om jag har en gäst. Någon gång ibland lägger jag mig där och sover middag och då brukar Londi hoppa upp i fotändan, som kanske egentligen är huvudändan. Det viktigaste med det här stora rummet är tomrummet det inrymmer. Det är själens rum, en plats där tankarna fritt kan ströva utan att slå emot någonstans. Det har inga fönster utåt, fönstret och glasdörren vetter mot balkongrummet. Jag tänder mycket sällan någon lampa där (ja, det finns bara en, den i taket), så oftast är det mörkt eller halvmörkt, men det känns ändå som ett mycket viktigt rum och jag tror också att Londi vet dess värde.

En gång när jag var i de första tonåren läste jag en bok om den minoiska kulturen. På ett ställe stod det – så minns jag det i alla fall – att minoernas hus var byggda efter andra idéer och enligt andra mått än dem vi är vana vid. Deras hus var byggda efter kroppens mått och därför var de ofta mycket mindre och trängre än till och med de minsta av våra moderna lägenheter. Jag minns skräcken jag kände, när jag läste det där. Jag fick nästan andnöd av tanken på de här bostäderna som jag såg framför mig som ett slags hårda kroppsstrumpor. När jag i halvmörkret går genom mitt stora rum här, tänker jag ibland på min föreställnings minoiska hus och jag känner en stor lättnad och tacksamhet.

Just nu är jag i det närmaste dränkt i arbete: texter att rätta, lektioner att planera och hålla, böcker att läsa, översättande och recensionsskrivande… Men i förrgår eftermiddag hann jag i alla fall med att promenera uppe i stadsdelen Kaptol i novembersolen:

katedralen

Om man går utmed Sava-vallen och vänder blicken inåt mot stadens utlöpare, bort från floden, får man brokiga inblickar i en serie små världar. Man ser rester av hus från en lantlig tid:

Här finns rader av enkla, men så vitt jag förstår, mycket ändamålsenliga växthus, som ger staden närodlade grönsaker långt in i vintern:

Man tittar in i små gator som kantas av välskötta men lite nötta enfamiljshus med fruktträd och vinranksbersåer i trädgårdarna:

Här och där verkar tillfälligheter och eller tillfälliga nödvändigheter styra:

Ögat letar sig in på lantliga gårdsplaner bevakade av stora skällande hundar, som nog ofta har vad man kallar ett ”hundliv”:

Ja – när vi kom upp på vallens topp och vände blickarna bort från Sava och den enformiga lerslätten som kantar floden, såg vi en helt annan värld under oss, framför oss, en liten värld av öar med buskar och träd mellan vindlande vattendrag. Mellan öarna förde små broar och spänger. Vi smet in där, tassade över spängerna och prövade den mjuka marken med fötterna och gick längre och längre in bland buskarna och jag tänkte, att här kan ingen se oss, här är vi fria att vandra omkring. Efter en stund såg vi att den lilla vattenvärlden var kringränd av skorstenar, fabriksbyggnader och högspänningsledningar. Men den finns där trots sin omgivning. Hit kommer vi tillbaka.

Jag tror att vattnet heter Savica, lilla Sava, och att det är ett slags flodkrök som ”lossnat” från floden. Jag tycker jag minns något om korvsjöar från geografilektioner i skolan för länge sedan.

Än har Londi och jag inte kommit till Samobor, men någon gång framöver ska vi dit. Som en liten försmak av staden vill jag visa en liten text med bilder till som jag fått lov att låna av en studenterna som läser svenska andra året här i Zagreb. Tack Ida!

°°

Min hemstad

Jag bor i Samobor, en liten stad kanske 20 km väster om Zagreb. Det finns cirka 30 000 invånare, fler om man räknar byarna runt Samobor. Det är en gammal stad som grundades på medeltiden, år 1242. Samobor ligger mellan flera berg, och det finns också många parker och gamla byggnader i staden.

kung Tomislavs torg

Torget är hjärtat av staden, och där finns många kaféer. Jag tror det stod i tidningen en gång att Samobors torg har det största antalet kaféer på en så liten yta i hela Kroatien. Vi har två stora kyrkor, den ena är församlingskyrka och den andra tillhör munkar.

gata i Samabor, i bakgrunden församlingskyrkan S:t Anastasia

Samobor är känd som en plats för dagsutflykter för Zagrebs invånare, och alla känner till kakan Samoborska kremšnita. Sedan 185 år nu, håller vi också en stor karneval varje år i februari. Det kallas Fašnik, och mottot är: "De dumma fånar sig varje dag, men de smarta bara på Fašnik."

Stari grad

Jag bor i utkanten av staden, på ett litet berg. Det tar mig en halvtimme till fots att komma hem från centrum. Det är ett vackert kvarter, och i närheten finns en stor skog, så jag går ofta dit för att promenera. Man kan också säga att det är ett "exklusivt" kvarter eftersom många rika människor bor där i sina stora moderna hus. Mina föräldrar hade tur och köpte vårt hus innan markpriserna ökade. Nu är det mycket dyrt att köpa mark där.

min gata

Mina föräldrar och jag har ett litet hus i två våningar. Jag bor på bottenvåningen och jag har min egen ingång och badrum, så jag får mycket privatliv. Mina föräldrar bor på första våningen, där finns köket och vardagsrummet. Alla våra grannar är mycket vänliga och snälla, och vi alla känner varandra, eftersom vi bor i en återvändsgränd med bara några stycken hus.


Allt som allt älskar jag verkligen att bo i Samobor, och jag älskar speciellt mitt kvarter. Jag skulle inte vilja flytta snart.

Ida Mauko

°°
PS I Salongen finns idag en ny översättarintervju.