Från en av ”kanterna” av Gradec kan man, om man lutar sig något framåt över en grå betongmur, titta ner i en grön trädgårds- eller parklabyrint. Och i ett hörn av den lätt förvildade trädgården lyser en röd rutschbana uppnosigt fram som ett borttappat barnsmycke. Hela platsen både mumlar och tiger om hemligheter av det lätta och sorglösa slaget…
Gatnätet här i mina zagrebska utkantskvarter är ett märkligt sammelsurium. På en karta kan det till exempel se ut som om Hvarska ulica och Lopudska ulica på ett helt normalt sätt korsar varandra, men om man går omkring här i verkligheten, så ser man att det är mycket mer komplicerat. Lopudska är en liten gata från en tid då det här var en by. Här finns små enfamiljshus som vuxit ”på naturlig väg” med skrymslen och prång och vinranksbersåer och bananplantor. Det finns uthus och bodar, små verkstäder och skällande vakthundar. Mycket är lappat och lagat och nya fantasifulla tillbyggnader växer ständigt fram och tränger sig in i tomrummen. Det är en organisk och ålderdomlig värld.
På kartan och i tiden korsas Lopudska av Hvarska. Hvarska är en gata som planerats på ett ritbord i ett drag. Längs den finns en rad av hyreskaserna på fyra våningar och i ändarna några höghus. I det som skulle kunna kallas för korsningen mellan dem båda liksom duckar Lopudska och glider undan och försvinner just där, eftersom korsningen tillhör Hvarskas moderna planerade värld. Men strax bortom ”korsningen” kommer Lopudska upp till ytan igen och slamrar och skäller och luktar matos och målarfärg.
Det finns inte många passager från Gradec ner till Tkalčićeva och den vi brukar välja är Mlinske stube. ”Kvarntrappan” tror jag det betyder och jag tycker om namnet och jag föreställer mig allt möjligt när jag läser det på skylten, bland annat dyker första kapitlet i Eichendorffs Aus dem Leben eines Taugenichts upp i mitt huvud.
Tyvärr är väggarna längs trappan delvis (där materialet tillåter det) nedkladdade med diverse rätt hopplösa och fult skrivna ”meddelanden” och det inkräktar något på gångens hemlighetsfulla skönhet, men det går att hålla blicken riktad mot de partier som är av tegel eller sten. ”Estetisk censur” kan man kanske kalla ett sådant förfarande.
Igår eftermiddag hittade Londi och jag till Park šuma Tuškanac, en underbar långsträckt park som liksom klättrar upp mot Medvednica strax väster om Gornji Grad. Varför vi inte gått hit tidigare? Tja, för att vägen in till stan redan i sig är så lång. I alla fall var det välgörande för både kropp och själ att gå där längs de slingrande vägarna under de höga höstträden. Det var en varm dag även om solen då och då försvann bakom molnen – det var ett slags brittsommar i luften eller ska jag kanske säga estate di San Martino…
Utmed parken såg vi en rad av pampiga villor skymta fram bland stammar och grenar:
Efter regnet kom solen tillbaka och värmde till och med lite grand, så både paraplyet (här i Zagreb använder man paraply så snart det kommer en droppe från skyn) och den tjocka jackan fick stanna hemma. Vi gick en runda i parksnutten här strax intill och Londi letade som vanligt efter bröd och annat gott i buskarna. Och naturligtvis gjorde hon många fynd, för här är gräsplanerna och marken under buskarna ljusfläckiga av brödbitar, större och mindre, inte så sällan hela eller åtminstone halva limpor. Brödet har en annan plats eller roll här än Sverige.
tyvärr syns inget bröd här
Trafiken på Vukovarska (Ulica Grada Vukovara) var ovanligt stillsam, men det berodde väl på tiden på dagen. En spårvagn av den modernaste typen är i alla fall på väg och jag ser också en bil från firman Rubelj på bilden. Ring Rubelj, så får du grillade köttbitar, korvar, pajer, pizzor och vad det nu är hem till din lägenhet!
Här på parkeringsplatsen står vattnet ännu kvar och påminner om regnet från dagen innan. Och om leran som kröp fram ur alla sprickor.
Till höger på den nedersta bilden ser ni en strimma av huset där Londi och jag bor:
