Kategori: Platser

På ena väggen till den kroatiske patriotens hus finns en skylt med en ganska lång text, som jag ibland funderat över. För några veckor sedan fotograferade jag den

och skrev sedan av texten och lät den ingå i översättningskursen jag har med min ena studentgrupp. Nu är översättningen efter mycket stötande och blötande färdig och finns i flera bra versioner. Med utgångspunkt från några av dessa och från samtalen vi haft kring texten sätter jag nu ihop min egen variant:

Sigečica betyder liten ö

Öster om Avenija Marina Držića och söder om Ulica Grada Vukovara ligger stadsdelen Sigečica, som förut var en liten by nära staden och vars namn härstammar från det ungerska ordet sziget, som betyder ö (kroatiska otok). Enligt detta kan vår zagrebska stadsdel Sigečica ses som en diminutiv av ordet sziget, alltså ö, liten ö. 

Det står klart att byn byggdes på flodbankarna mellan Savas flodarmar redan under medeltiden. I och med regleringen av Sava började en mera intensiv upbyggnad av stadsdelen omkring 1928. År 1929 benämndes gatorna efter adriatiska öar eftersom man tänkte så här: “om Siget betyder ö kan gatorna bära namn på öar”. Och så fick vi gatorna Pelješka, Korčulanska, Čiovska, Brijunska, Loputska med flera. Efter byggandet av skolan blev Rapska den viktigaste gatan. Ända till 1959 var Sigečica omgivet av majsfält och vackra välskötta köksträdgårdar, men från det året förlorar den sin bykaraktär på grund av byggandet av flera hyreshusområden vid Rapska och i kvarteret Folnegovićevo. Efter byggandet av skolan fick Sigečica år 1939 sin församlingskyrka.

En av gatorna fick namn efter en politiker och tidningsman som var medlem i ”rättspartiet” och en ivrig förespråkare för kroatiska rättigheter. Det var Fran Folnegović. Han föddes i Slanovec, en by nära Zagreb, år 1848 och dog i Zagreb år 1903. Han medverkade med stor uthållighet under mer än 28 år i en rad offentliga verksamheter för Kroatiens bästa. Efter att ha avslutat sina juridiska studier i Zagreb, Pest och Graz, blev han länsjurist i Zagreb. Fyra år senare lämnade han stadsförvaltningen för att ägna sig åt politik som en ivrig anhängare till ”rättspartiet”. Han främjade partiets idéer och blev flera gånger vald till folkets förtroendeman i Sabor, Kroatiens parlament. Rättspartiets marsch Živila Hrvatska i njezina prava (Leve Kroatien och dess rätt) är hans verk. Han var inte bara politiker, utan han var även verksam inom kulturlivet. Efter August Šenoas död blev han redaktör för den kroatiska tidskriften Vijenac (Kransen) och senare för Hrvatska vila (Den kroatiska fen), och 1893 gav han ut tidskriften Prosvjeta (Undervisning). Under ett antal år var han ordförande i den kroatiska typografkören Sloga (Enighet), i många år var han styrelseledamot i den kulturella institutionen Matica Hrvatska. Han var även medlem av kommunalfullmäktige och lokal domare i Zagreb. Som publicist skrev han först för Obzor (Horisont) och sedan för rättspartiets tidning. Fran Folnegović dog den 20 juli 1903 i Zagreb och staden hedrade honom med att namnge ett kvarter efter honom.

°°

Enligt studenterna är originaltexten skriven på ett något rådbråkat och egenvilligt språk – därav vissa underligheter.

PS Det verkar som om ”patrioten” hämtat sig efter vinterns förstörelse och dekorationsarbetets evighet har åter tagit plats på scenen.

De närmaste lite större gröna eller grönaktiga områdena här finns runt moskén, så Londi och jag strövar ofta omkring där, det har jag sagt förr.

När vi går där, funderar jag ofta på sammanhangen kring den här byggnaden; den är ju på något vis överraskande stor. Jag vet nu att det bor många bosniska muslimer i bostadsområdet strax intill och jag vet också eller har i alla fall hört att moskén funnits i så där fem-sex år. På ena sidan finns en stor parkeringsplats, där det ofta står bussar; igår såg jag en från Makedonien där. Man reser uppenbarligen hit också från långt ifrån. Det verkar dessutom som om fotbollsplanen på ena sidan ingår i moskékomplexet.

Den här morgonen har jag tittat lite på nätet efter moskén och nyss läste jag den engelskspråkiga wikipedia-artikeln om islam i Kroatien, där det bland annat står att den här moskén är en av de största och vackraste nya moskéerna i Europa. Ett intressant kuriosum i texten berör ett utdrag ur den italienske sjöfararen Marco Antonio Pigafettas dagbok (tryckt 1585): ”In Istanbul it is customary to speak Croatian, a language which is understood by almost all official Turks, especially military men.”

Här finns en länk till den wikipedia-artikeln.

Jag fann också en text som handlar mer direkt om moskén, en lång text ”från insidan” med många bilder, där jag fick veta att det inte bara är en fotbollsplan hör till moskén, utan flera. Dessutom fann jag en text om den iranske presidenten Mohammed Khatamis besök i moskén. Här är hela texten för den som vill läsa själv utan min inblandning.

En grön rygg:

De senaste dagarna har jag haft besök från Berlin här i Zagreb och det har blivit många vandringar, särskilt i Gornji grad, den gamla Övre staden, delvis med för mig nya sträckningar. Och i förrgår kom plötsligt våren och tog bort snön, den lilla som fanns. I skyddade lägen kunde man stundtals gona sig i solvärmen och mössor, halsdukar och vantar blev i ett slag onödiga. Men det bästa var egentligen ljusets återkomst.

Den här fotopromenaden för genom Kaptol, Gornji grads religiösa halva, ett slags systerstad till Gradec som är den världsliga eller politiska motsvarigheten. Här är en vy över det stora marknadstorget Dolac med katedralens tornpar i fonden:

Vi följde Nova Ves – en av de gator som för upp mot bergen ovanför stad – genom stillsamma kvarter med små kyrkor eller kapell inströdda. Snart var vi uppe i en högre luft.

På nervägen stannade vi vid katedralen och njöt av byggnadens alla vackra detaljer och av stenens färg:

Framför katedralen finns en kolonn med en guldglänsande Mariastaty. Runt omkring ser det ganska småstadsaktigt ut och Medvednicas rygg bildar en stadig avskärmning mot norr:

Under den gångna helgen har Londi och jag gjort två besök i ”stan”. Spårvagnsfärderna gick komplikationsfritt alla fyra gångerna, kanske för att jag fått lite extra råg i ryggen efter ett samtal med en representant för djurskyddsföreningen Ruka nade, Hoppets hand. Jag fick bland annat veta att hundar visst får åka både spårvagn och buss vilken dag som helst i veckan, vad än folk påstår! Nåväl, mer om ”Ruka nade” en annan gång; vi tog fina promenader genom stadens inre delar de här dagarna, jag köpte lite julklappar och Londi fyndade i buskarna och runt marknadsstånden.

Nu ska ni få följa med på en liten vandring genom ett vintrigt Zagreb. Vi börjar i Donji grad vid Glavni kolodvor (Centralstationen) och ger oss ut i det stora vita på Tomislavov trg. Ni ser kung Tomislav rida mot den station som förstås inte fanns då han levde för över tusen år sedan, men lustigt nog råder det ett slags jämvikt mellan stationen och statyn. Båda är lika storslagna. (Det vita tältet mellan dem rymmer en tillfällig matmarknad med lokalt tillverkade varor som ost, korv, vin, sprit och honung.)

Här har Londi just hittat något ätbart i kanten av det stora torget. Vissa dagar är hon nästan självförsörjande.

Så har vi nått upp till den Övre staden, Gornji grad, och vi går ett stycke uppför Radićeva:

Vi viker av till vänster och går uppför trapporna mot Gradec. Där trappan slutar finns ett slags utsiktsterrass och därifrån tar jag en bild på katedralen ur en ”klassisk” vinkel:

För en gångs skull låter jag bli att fotografera Markuskyrkan – ni vet den där med det färgglada tegeltaket – vi går bara förbi och slinker sedan ner genom Kamenita vrata (Stenporten) och så går vi några steg längs Radićeva igen, fast lite högre upp, och viker sedan av åt höger och ilar kvickt nerför Mlinske stube (Mjölnartrappan) till Tkalčićeva och tar trapporna upp till parken strax ovanför. Där vänder jag kameran åt ett annat håll än jag brukar göra här. Jo, det är Gradec däruppe fast utan någon av de typiska silhuetterna:

Så lämnar vi parken och följer en smågata mot Kaptol och katedralen. Jag vrider kameraögat en aning ifrån själva kyrkobyggnaden och det blir så här:

Vi travar ner igen längs gator och torg mot Donji grad och avslutar med en skymningsvy från vår utgångspunkt. En man sitter tappert på en av parkens/torgets bänkar. Det är egentligen inte väder för ett sådant bänksittande, men han är mycket ung.

För inte så länge sedan – medan det ännu var ett slags skenvår i luften – gick jag en runda med Londi i Gornji grad och tittade på jultecken. Vi fann två som vart och ett på sitt sätt hade något alldeles eget över sig. Den rekorderliga högbystade damen – vem är hon? – med parasollen ett fast grepp och kjolarna svepande runt benen invid Tkalčićeva hade smyckats till jul i guld, grönt och rött. (I bakgrunden skymtar en skylt som förbjuder sittande hundar att klättra på husväggen.)

Utanför domkyrkan (som inte syns i bild) håller ett helt Betlehem på att växa upp. Man anar var krubban kommer att placeras, men vad ska det vara i det andra ”granrishuset”? Stjärnan är en vild komet och barn springer omkring i halmen framför ”husen”. Kommer det kanske att vara riktiga djur här till jul: åsnor, får och oxar…

I bakgrunden ser man Medvednica – Zagrebs ”Hausberg”, vars silhuett jag gärna vilar blicken på.