Kategori: Platser

Så, nu har äntligen ”Umjetnički paviljon u Zagrebu” (Zagrebs konstgalleri) krängt av sig alla slöjorna och kastat undan den sista byggnadsställningen så att man kan se henne i all hennes smörgula glans. Och allra överst blänker glashatten i höstsolen.

Byggnaden befinner sig i den ”övre” änden av Trg kralja Tomislava (Kung Tomislavs torg). Om man står framför centralstationen och riktar blicken in mot centrum ser man i rät linje den mäktiga Tomislavstatyn, en fontän och sedan konstgalleriet.

blick från Tomislavstatyn

lite hundliv i ett hörn av parken

Ja, nu går det på nytt att strosa omkring längs Sava. Under sommaren, ja, också genom hela september, slog solen för obarmhärtigt på strandbankarna – nasip – för att jag skulle vilja ta Londi med mig hit ner. Men sedan hösten klev in och skruvade ner temperaturen med 15 grader i ett slag är det behagligt att gå här igen.

Nybadad och våtpälsad stryker Londi fram i gräset och rullar, småspringer och trivs.

Och jag låter blicken vila på det breda strömmande vattnet och jag gillar mitt vilda Balkan-Sibirien.

Här finns inga vackra byggnader utmed floden, inga romantiska broar som i Florens eller Pisa – allt är så stort och så öppet.

Så här ser vår värld ut: I norr finns bergen, i söder floden. Där emellan staden, men ur denna nasip-vinkel anar vi den bara.

Ni som brukar komma hit vet att jag har en särskild svaghet för den lilla staden Omišalj på Krk. Liten, välskött utan något som helst pedanteri och liksom oantastlig för all grövre turism, vänd in mot sig själv sitter den där uppe på sin skogsklädda klippa och blickar ut över havet.

Här ville jag gärna leva…

Jag låter husväggarna tala till er i kvällssolen:

Och nu ser vi ner på havet med Omišaljs ögon, först under lugg och sedan med öppnare sikte:

Igår var Londi och jag vid den vackra floden Mrežnica från morgon till kväll tillsammans med vårt vanliga ”utflyktsgäng”. Det blev en dag av sköna gröna vatten och solsken silat genom lövverket.

Här är vi på väg mot vårt ”basläger” i morgonsolen:

Londi gled ner i vattnet direkt (och fort upp igen med grön ansiktsmask) medan Buba som vanligt var mer skeptisk mot det där med att sänka ner sin kropp i vattnet. Han badade faktiskt bara en gång och det av misstag. Han föll från en lutande trädstam han klättrat ut på.

Och detta platsen där vi höll till och som vi simmade upp till vattenfallet ifrån och sedan ner igen. Buba skällde högt så fort någon hoppade i vattnet. Det är därför den här scenen ser ut som den gör: Draženka håller honom i uppfostrande syfte i ena benet. Det hjälpte inte.

Londi simmade vant omkring och vi människor också. För mig kändes det lite som att simma i Vassbotten fast ytvattnet var varmare här.

Det var en upplevelse att sitta eller ligga i vattenfallen. Så mycket vatten och vattenbrus överallt.

Dagen gick med bad, solbad, skuggbad, läsning, måltider, samtal och slummer och ännu när kvällen kom låg värmen kvar och flodvattnet kluckade rofyllt och rogivande.

Det var nog ungefär så här jag tänkte mig de här gröna slingrande sydslaviska floderna, när jag då och då läste något om någon av dem förr om åren. Så här inåtvända och försjunkna i sig själva.

Jag vill ju inte trötta er, men så här underbart är det här i dessa dagar. Det går inte att skilja dagarna åt, tro mig! De är alla en stor solskensdag.

Trg bana Jelačića

Längs Tkalčićeva:

Ner från Gradec:

Ryggen av Fra Andriji Kačiću (Vem var han?):

Trg bana Jelačića igen – Londi släcker törsten

fontäner i parken Zrinjevac