Ni som brukar komma hit vet att jag har en särskild svaghet för den lilla staden Omišalj på Krk. Liten, välskött utan något som helst pedanteri och liksom oantastlig för all grövre turism, vänd in mot sig själv sitter den där uppe på sin skogsklädda klippa och blickar ut över havet.
Här ville jag gärna leva…
Jag låter husväggarna tala till er i kvällssolen:
Och nu ser vi ner på havet med Omišaljs ögon, först under lugg och sedan med öppnare sikte:
Vackert, jag minns dessa små stränder och de enkla husen. Hur länge är det sommar vid Adriakusten, hur varmt i vattnet tror du; där hos dig, och längre ner?
Ja, det är så vackert. Det anses vara en ovanligt lång och varm sommar i år, fast här i Zagreb ska det bli kallare från helgen och jag tror detsamma gäller för åtminstone den norra Adriatkusten. I vattnet var det kanske drygt 20°, förvånansvärt kallt egentligen med tanke på att det var närmare 30° i luften (i skuggan). Det är tydligen något kallt vatten som kommer ner med bäckarna från bergssidorna. Har jag hört i alla fall.
usch och fy vad fint!! en annan blir sotis! här sitter man så långt från vattnet att det börjat knastra i hårbotten!
Sophie, nu är det nog ganska jämnt mellan vårt avstånd till havet igen. Här i Zagreb känner man sig inte ”vid havet” och eftersom jag har hund (hundar får inte åka inrikeståg) men varken bil eller körkort, så kommer jag inte till havet förrän någon annan som vill ta med mig och Londi också vill dit. Min närmaste ”egna” möjlighet är att åka till havet i Slovenien eller Italien…